Till min familj
Urs, Pascale, Rebecca och Manuela
© 2012 Latos-Verlag, Calbe/Saale, Germany
Originalets titel: Schwermetall
Svensk översättning © 2014 Bokmärket B
(Britt-Marie Ek)
Omslagsfoto: osmar01 (www.fotolia.com)
Översättning: Britt-Marie Ek
Förlag och tryck: BoD
ISBN: 978-91-7569-521-1
Franca lutade sig tillbaka och blundade ett ögonblick. Bultandet i pannan blev starkare för var minut och förebådade ett kraftigt migränanfall. Hon masserade tinningarna med tumme och pekfinger och rullade med axlarna.
Bordet hon satt vid badade i grällt ljus. I övriga delar av rummet var det mestadels skumt. Och i hörnen nästan helt mörkt. Hon sneglade på klockan. Tjugo minuter i tolv. Och hon satt fortfarande här! Franca fnös till och räckte tunga åt mikrosonden. Hon kände att hon längtade efter en cigarrett och sträckte ut handen efter asken. Tvekade ett ögonblick. Hon hade rökt nästan ett paket under kvällen. När examensarbetet var över skulle hon sluta. För gott den här gången. Hon drog ut den sista cigarretten ur paketet, satte den mellan läpparna och gick fram till fönstret. När hon öppnade det möttes hon av ett iskallt luftdrag. Franca tvingade sig att inte huttra till och tände cigarretten. Hon drog in röken djupt i lungorna och höll kvar den där ett litet tag innan hon blåste ut den i den iskalla nattluften. Långt bortifrån hörde hon karnevalsmusik. De så kallade tre vackraste dagarna hade inletts i Basel idag med den traditionella morgonmarschen. Nu rådde undantagstillstånd. Även om Franca inte var någon vän av karnevalen ville hon i det här ögonblicket ingenting hellre än att blanda sig med folk därute och få glömma sitt examensarbete i det brokiga tumultet, om än bara för en kort stund.
Det gick allt annat än bra. Hon låg helt efter. Av det skälet hade hon fått allvarliga problem med professor Krüger som var hennes handledare. Till råga på allt var pyroxenerna, hornbländena och det vulkaniska glaset så vittrade att det var svårt att få fram ett bra mätresultat. Det skulle ovillkorligen leda till ytterligare förseningar. Hon behövde ett minsta antal fina analyser för att kunna säga något. Så länge som hon inte hade det var hon tvungen att sitta vid den förbaskade sonden och göra mätningar.
Franca drog ett sista djupt bloss. Cigarretten var nu nerrökt till filtret och hon knäppte med fingrarna så att den flög ut genom fönstret. Nikotinet hade gjort gott. Men huvudvärken hade det inte fått bort. Hon stängde fönstret med en suck.
Franca gick bort till bordet och lyfte upp sin ryggsäck. Hon letade i kaoset som rådde i den. Till slut hittade hon en huvudvärkstablett. Hon sträckte sig efter flaskan med mineralvatten på bordet och sköljde ner tabletten. Inte längre än till midnatt, bestämde hon sig. Franca kisade med ögonen och stirrade på skärmen där bilden från mikroskopet visades i förstorad version. Hon sköt det finkorniga preparatet hit och dit för att hitta ett användbart hornblände. Hon var inte längre så säker på att det hade varit en bra idé att ge sig i lag med det här examensarbetet…
Någonstans i byggnaden knarrade det. Franca hoppade till och lyssnade. Var det steg? Du och din fantasi, sa hon strängt till sig själv. Vem skulle vara på institutionen vid den här tiden? Ingen! Alla var antingen hemma eller så firade de karneval. Eller var det steg i alla fall? Hon höll andan och lyssnade igen, men det enda som hördes var surrandet från mikrosonden och datorn. Hon kastade en blick på mätresultatet och svor till. Oanvändbart. Igen! Man kunde bli förtvivlad! Hon sneglade på klockan igen. Tre mätningar till och sedan gå hem. Det ledde ingenvart. Hon behövde en paus. Och en cigarrett. Snabbt. I morgon bitti skulle det säkert gå bättre.
I samma ögonblick hörde hon ett klickande ljud från dörren. Franca for runt och fick syn på två utklädda gestalter. En av dem höll en liten piccoloflöjt i händerna. Denne hade en dräkt på sig, som var prydd med kortlekskort och bjällror, och bar en vit mask. Den andre hade klätt ut sig i brokig dräkt och clownmask. De stängde dörren och stod stilla. I det skumma ljus som rådde i resten av rummet tycktes de vara från en annan värld. Det var säkert studenter som ville spexa. Det var allmänt känt på institutionen att Franca låg efter med sitt arbete. Alla visste dessutom hur mycket hon hatade karnevalen. Hon försökte bli klar över vem det kunde vara. Det lyckades inte. Hon kunde inte heller avgöra om det var män eller kvinnor. Det var det som hon hatade så med karnevalen. Masker och kostymeringar gav en anonymitet som för det mesta utnyttjades skamlöst till busstreck.
De båda maskerna flinade mot henne med onormalt stora munnar. Ögonen, det enda mänskliga hos dem som gick att se, glittrade mörka i öppningarna. Piccolospelaren lyfte flöjten till öppningen i masken. Det ljöd en räcka tunna gälla toner, något som Francas huvud svarade på med ett häftigt dunkande.
”Försvinn och låt mig vara i fred! Jag har ingen lust med karneval”, fräste hon till de båda. ”Jag har mycket att göra.”
Hon tyckte sig se hur clownfiguren drog upp axlarna och vred huvudet lite åt sidan. Piccolospelaren sänkte flöjten och böjde på huvudet. Det röda håret på masken föll fram.
”Stick!” Franca vände ryggen åt dem och hoppades att de skulle gå sin väg. Hon hörde hur något rasslade till och hur bjällrorna som var fastsydda på kostymerna klingade lätt. Franca väntade på att dörren skulle öppnas och stängas. Då ljudet hon hoppades på inte kom kastade hon en blick över axeln. De två hade inte rört sig ur fläcken.
”Om ni inte har nåt bättre att göra än att titta på mitt tråkiga arbete, så varsågoda.”
Hon bestämde sig för att inte låtsas om dem och letade efter ett nytt hornblände att mäta. Tysta steg som kom närmare fick henne att hejda sig. Hon kände hur de två ställde sig bakom henne. Plötsligt reste sig nackhåren på henne utan att hon förstod varför. Hon kunde se hur de båda speglade sig skugglikt i skärmen. De stod nu tätt bakom henne. Den kortleksmönstrade lyfte händerna. Vad det var han höll i nyporna kunde Franca inte urskilja. Hon svängde runt och fick en skymt av en tunn metalltråd som i samma sekund lades runt hennes hals.
Marika sköt upp dörren till Mineralogiska institutionen med axeln. Hon andades ut när hon kom in i värmen för ute var det isande kallt. Brisen, den kalla nordanvinden, var ganska hård idag och till och med i Basel där det annars brukade vara några grader varmare än i övriga Schweiz var det isigt.
Hon flyttade den heta kaffemuggen från höger till vänster hand. Så här tidigt på morgonen – klockan var lite över sju – var det ingen rörelse här. De första studenterna skulle komma tidigast om en halvtimme.
Hon hade stämt träff med Franca till frukost klockan sex på morgonen. I vanliga fall steg Marika inte upp så tidigt, men Franca var för tillfället ganska pressad av sitt arbete. Då var Marika tvungen att stiga upp tidigt då och då, om hon ville se väninnan. Men Franca hade inte kommit. Marika hade inte heller fått något svar när hon knackat på hennes dörr i tron att hon hade försovit sig. Franca hade tydligen arbetat vid mikrosonden hela natten. Marika hade snabbt slukat sin müsli och bestämt sig för att först åka till Mineralogiska institutionen och ge Franca en kopp kaffe.
”God morgon, Marika. Du är minsann tidigt här.”
Marika for runt och tittade in i Agnes Stamms vänliga ansikte, sekreteraren på Mineralogi. Hon var för det mesta på institutionen före alla andra. På det viset kunde hon arbeta ostört, hade hon sagt med ett skratt en gång.
Marika hälsade tillbaka. ”Franca måste ha arbetat hela natten vid mikrosonden”, tillade hon.
”Stackaren”, suckade sekreteraren. ”Professor Krüger gör verkligen livet till ett helvete för henne.”
”Jag tänkte pigga upp henne med en kopp kaffe.” Marika lyfte kaffemuggen.
”Vilken bra idé. Du vet ju var mikrosonden står.” Agnes Stamm nickade åt henne och försvann i en korridor.
Marika rättade till sin ryggsäck och började gå åt motsatt håll. Det sipprade faktiskt ut lite ljus under dörren till rummet där mikrosonden stod. Marika kände medlidande med väninnan. Hon kunde inte fatta varför Franca hade varit så angelägen om att skriva examensarbete för Krüger. Visserligen var vulkanologi hennes liv. Men var det verkligen värt det här? Med sådana villkor?
Marika knackade på med sin fria hand. När hon inte fick något svar öppnade hon dörren utan omsvep.
”Frukosten är serverad!”, ropade hon när hon fick syn på väninnan på stolen vid bordet.
Men Franca rörde sig inte. Hon satt med ryggen vänd mot Marika i en egendomlig ställning. Huvudet var lätt bakåtlutat. Precis som om hon sov. Det måste vara väldigt obekvämt. Marika kände återigen medlidande med väninnan.
Hon lät ryggsäcken dunsa ner på golvet och gick tvärs genom rummet. När hon hade ställt ifrån sig kaffemuggen på bordet vände hon sig mot Franca. ”Vakna!” Hon hejdade sig mitt i rörelsen när hon såg väninnan. Ställningen hon satt i såg helt onaturlig ut.
”Franca?” Väninnan stirrade på henne med vidöppna ögon. Enstaka blodkärl hade brustit i ögonen. I det onaturligt bleka ansiktet speglades förfäran.
”Franca?” sa Marika igen och rörde vid väninnans axel. ”Det är bara jag.”
Francas högra hand hade vilat vid halsen. Nu föll den ner och en röd strimma blev synlig. Marika stirrade hypnotiserat på den. Hon var ur stånd att röra sig. Hennes blick gled till väninnans bröstkorg. Den höjde och sänkte sig inte. Det var väl inte så att…? Till slut klarade hon ändå att lyfta handen och känna efter pulsen på Francas hals. Huden kändes kall. Och livlös. Nästan som vax. Pulserandet som skulle kännas under huden var inte där.
Ett skrik klöv morgonens stillhet. Marika gjorde ett ryck med huvudet. Sedan förstod hon att det var hon själv som hade skrikit och skrek igen.
Marika stödde händerna mot tvättfatet och försökte andas lugnt. Hon hade fortfarande den beska smaken av spyor i munnen. Hon blundade, men öppnade genast ögonen igen eftersom hon såg Franca framför sig, där hon stirrade på henne med sina livlösa ögon.
Marika tog en klunk vatten till, men det var inte någon speciellt bra idé. Hennes mage gjorde uppror direkt. Hon kämpade mot lusten att kräkas. Det hjälpte inte. Vattnet hon hade druckit sprutade genast ur munnen på henne och ner i tvättfatet. Det tog en stund innan illamåendet hade lagt sig. Marika lutade sig mot väggen. Det brände i matstrupen.
Just då öppnades dörren bakom henne. Agnes Stamm kom in till henne och rörde vid hennes axel.
”Är det okej igen?” Marika ryckte på axlarna, men nickade sedan. ”Polisen är här och vill tala med dig.”
Marika svalde illamåendet som var på väg tillbaka. ”Jag kan inte prata med nån nu”, fick hon fram. Hennes röst lät alldeles hes. ”Jag vill inte träffa nån.”
”Jag vet inte om polisen godtar det.”
Marika böjde på huvudet. ”Nej, antagligen inte. Jag kommer strax.”
”De är på mitt rum.” Sekreteraren gav Marikas axel en ny tryckning och lämnade toaletten.
Med ryggen mot väggen gled Marika ner på golvet. Hon frös. Polisen… Det gjorde det hela verkligare. Till slut reste hon sig beslutsamt. Hon vacklade till och höll sig med båda händerna i tvättfatet tills yrseln lade sig. Ju snabbare hon fick det gjort, desto bättre. Marika spolade kallt vatten i ansiktet och tog ett djupt andetag.
Hon lämnade toaletten med tunga steg och tog vägen till Agnes Stamms rum. Hon stannade till i den öppna dörren. Inne i rummet väntade två män. De stod bredvid varandra och tittade ut genom fönstret. Marika harklade sig och knackade i dörrkarmen. De båda vände sig om. Den ene var magerlagd och måste vara i 55-årsåldern. Hans grå ögon verkade onaturligt stora bakom glasögonen. Uppe på huvudet glänste en vit millimeterlång stubb, som såg ut som en krans av vitt hår. Hela hans gestalt verkade på något sätt fjär. Han lade armarna i kors framför bröstet och mönstrade Marika. Uppifrån och ner, tyckte hon. Det var som om han utsatte henne för ett test.
När Marika såg den andre polisen fick hon svårt att andas. Han var också lång och smal, men mycket muskulös. Han var helt klart yngre än sin kollega – kring de trettio. Det tjocka bruna håret stod upp lite. Han mönstrade henne också med sina mörkbruna ögon. Men inte nedlåtande som den äldre kollegan utan snarare intresserat.
För ett ögonblick var det ingen av dem som rörde sig. Sedan tog den yngre ett steg emot henne. Marika kom på sig med att stirra på mannen med öppen mun och stängde den. Hon återvände genast till verkligheten och vek undan för hans blick.
”Är det du som är Marika Wenger?”, frågade den magerlagde. Hans röst hade en skärpa som Marika inte kunde förklara. Hon kunde inte få fram ett ljud utan nickade bara. ”Kriminalpolisen i Basel. Jag heter Fritz Brunn och detta är min kollega Simon Forster. Efter vad vi har fått veta var det du som hittade kroppen?”
Kroppen! Hon har ett namn, tänkte Marika ilsket. Hennes ögon fylldes med tårar. Hon tittade snabbt åt sidan. ”Ja”, sa hon tyst.
”Vi skulle vilja ställa några frågor till dig om det går bra.”
Nej, det gör det inte, tänkte hon. ”Javisst”, svarade hon i stället.
”Varsågod och sitt.” Brunn pekade på en stol. Svag i knäna gled Marika ner på trästolen. Hennes blick mötte Forsters. Hans blick for snabbt över henne och så gick han för att stänga dörren. Sedan satte han sig bredvid sin kollega som hade slagit sig ner vid Agnes Stamms skrivbord. Bordet stod som en barriär mellan dem. Marika hade en känsla av att sitta på den anklagades bänk.
Forster drog fram en liten anteckningsbok och en penna ur sin jackficka. Han nickade till Brunn som genast började med utfrågningen.
”Till att börja med, ändrade du på nåt när du gick in i rummet?”
”Om jag ändrade på nåt?”
”Om du rörde vid nåt, tog bort nåt eller ställde dit nåt?”
Först skakade Marika på huvudet. ”Jag ställde kaffet bredvid mikrosonden”, sade hon sedan.
”Kaffet?”, upprepade Brunn. De båda tjänstemännen växlade en blick.
”Jag hade med mig kaffe till Franca.” Hon fick tårar i ögonen. Hon var tvungen att blinka och böjde ner huvudet, men lyfte det med detsamma igen.
”Rörde du vid nåt?”
”Nej, jag tror inte det.”
”Du tog alltså inte med dig nåt?”, frågade han eftertryckligt. Marika skakade på huvudet.
”Rörde du vid kroppen?”
Marika ryckte till. Hon kunde nätt och jämnt låta bli att börja darra. ”Nej… Jo”, stammade hon. Jag tog Franca i axlarna. Hennes arm föll ner.”
”Föll ner?”
”Hon hade lagt handen mot halsen. Och handen föll ner. Då såg jag det röda strecket på hennes hals och kände efter pulsen.”
”Och i övrigt?”, hakade Brunn på.
”Jag vet inte… Det första jag kommer ihåg efter det är att Agnes Stamm tog mig till toaletterna.”
Brunn lutade sig bakåt. Han trummade lätt med fingertopparna mot bordet. Hans ögon vilade hela tiden på henne. Marika kände hur hon blev svettig i handflatorna. Hade hon gjort något fel?
”Var snäll och berätta i detalj hur du fann Franca Cavalli. Och varför du tittade efter henne. Du var ju väldigt tidigt på institutionen.”
Hon kunde inte förklara varför hon kände behov av att försvara sig. Med bruten röst började Marika berätta att Franca inte hade kommit till deras frukostträff. Hur hon hade bestämt sig för att gå med en kopp kaffe till henne och hur hon hade hittat sin väninna.
Brunn avbröt henne inte och Forster fortsatte anteckna i den lilla boken. När Marika var färdig, bredde tystnaden ut sig i rummet. Den bröts av Brunn efter några sekunder.
”Ni bor alltså på samma ställe?”
”Ja.”
”Vilken adress har du?”
”Jag bor på Bruderholzhospitalets personalboende – rum 210.”
”Vad hade du för relation till Franca Cavalli?”
”Vi är väninnor.”
Brunn sänkte huvudet. ”Har ni känt varandra länge?”
”Sen vi gick på dagis.”
Ett uttryck som Marika inte kunde tyda drog över tjänstemannens ansikte. ”Det är lång tid. Hade ni kontakt med varandra hela tiden?” Marika nickade och undrade vad det hade med väninnans död att göra. ”Jag skulle vilja veta lite mer om det.” Hans röst fick en skarp ton igen som Marika inte kunde förklara.
Hon drog djupt efter andan. ”Vi bodde grannar, gick på samma dagis och gick senare i samma skola…”
”Att döma av din dialekt kommer du inte från Basel”, avbröt Brunn.
”Nej, vi – Franca och jag – kommer från Aarau.”
”Och när ni hade gått ut skolan?”, frågade han vidare.
”Då bestämde vi oss för att läsa tillsammans. Hon tänkte bli vulkanolog och jag paleontolog.”
Marika tittade förbi tjänstemännen bort mot fönstret. På universitetet kallades de för Aarautvillingarna. Inte för att de var lika till utseendet, utan för att man för det mesta träffade på dem tillsammans. Man menade att de var oskiljaktiga och log ibland ironiskt åt detta. Men utseendemässigt hade de inte kunnat vara mer olika. Franca hade långt rakt mörkt hår, som var så svart att det skimrade lätt i blått. I hennes mörka ögon kunde man inte se pupillerna riktigt. Även hennes olivfärgade hy var ett tydligt tecken på hennes sydländska härkomst. Marika däremot hade blå ögon och långt, lätt lockigt hår, som lyste i en intensivt rödbrun färg. Hon hade ofta fått frågan vad hon använde för toning. Folk såg jämt förbluffade ut när Marika betonade att det var hennes egen färg.
”Marika!”, hördes med ens Brunns skarpa röst.
Marika återvände förskräckt till verkligheten. Brunn kisade med ögonen.
”Ursäkta mig”, mumlade hon.
Forster iakttog henne också. Men hans ansiktsuttryck verkade neutralt till skillnad från Brunns. Plötsligt önskade Marika att det var han som skulle hålla förhöret, för hon bedömde honom som mer inkännande än Brunn.
”Kan jag nu få ett svar på min fråga!” ropade Brunn.
”Ursäkta, men kan jag få höra den igen?”
”En gång till.” Han lät mer än otålig. ”Ni stod alltså varandra mycket nära.”
”Vi var som systrar”, flög det ur Marika, innan hon hade tänkt över hur hon skulle svara.
”Som systrar?”, frågade Brunn. Marika kunde inte tyda hans tonfall. ”Systrar är inte heller alltid överens.”
”Förlåt?”
”Var befann ni er igår kväll?”
Marika svalde. Han måste ställa den frågan, sa hon sig. Det måste han göra till alla. ”Jag var på mitt rum.”
”På personalboendet?”
Marika nickade.
”Och du var där hela kvällen?”
”Ja. Jag hade inlämningar att rätta, från undervisningen i paleontologi.”
Forster såg frågande ut.
”Jag håller i övningarna och har hand om tentorna också.”
”Hur hänger det ihop?”, frågade Forster. Det var första gången som han grep ordet och deltog i förhöret. Till skillnad från Brunns utpräglade Baseldialekt var hans Bernaccent som musik i Marikas öron. Hon kom genast att tänka på sin mormor som kom från Berner Oberland. Oväntat nog gav just detta faktum henne lite tröst. ”Jag trodde att ni själv var student?”
”Doktorand”, rättade Marika honom. ”Jag hoppas bli klar med min doktorsavhandling till sommaren.”
”Och sen?”, undrade Forster. Hans röst lät mjuk. Det var välgörande efter Brunns anklagande och skarpa tonfall. Men hon var ändå på sin vakt.
”Jag har fått ett erbjudande om en lärartjänst här vid universitetet. Professor Finn går i pension om några år.” Varför berättade hon egentligen det för honom? Dessutom kunde Marika plötsligt inte skaka av sig känslan att de två höll på och lekte ”snäll och stygg polis” med henne.
”Men Franca Cavalli skrev på sitt examensarbete…” Forster bläddrade tillbaka några sidor i sin anteckningsbok. ”…eller har jag missförstått, så att det också rör sig om en doktorsavhandling?”
”Nej, hon tog ett sabbatsår. Hon behövde en paus, sa hon. Det mellanåret, om man kallar det så, tillbringade hon i Italien. När hon kom tillbaka, lät hon det gå lite långsammare.”
”Och du lämnade inte ditt rum?”, inflickade nu Brunn. Marika var förvånad över att han hade låtit sig avbrytas av Forster och varit tyst så länge. Det verkade ändå inte som om de lekte snäll polis och stygg polis. Hon var säker på att Forster skulle få sig en tillrättavisning senare, så som Brunn tittade på sin kollega. Den lätta ton som den yngre tjänstemannen hade frågat ut henne i passade avgjort inte ihop med Brunns stil.
”Jag var på rummet hela kvällen.”
”Du gick verkligen inte ut?”, borrade Brunn vidare.
”Bara för att koka mig en kopp te i det gemensamma köket.”
”Alltså lämnade du rummet!”
Brunn knep ihop ögonen. Marika kände hur hon blev varm. Han misstänker mig, for det genom hennes huvud. Hon flätade samman fingrarna, så att hennes händer inte skulle börja darra.
”Det råkar inte vara så att du lämnade personalboendet också?”
”Nej. Jag gick bara för att hämta te.”
”Blev du färdig?”
”Vad då med?” Marika ansträngde sig för att verka så lugn som möjligt.
”Med rättningen?”, ropade Brunn otåligt.
”Nej.”
”Var det nån som såg dig i köket?”
”Nej.”
”Kan nån intyga att du inte lämnade personalboendet?”
”Nej. Jag var ensam hela kvällen.”
”Du pratade inte i telefon heller?”
”Nej. På sin höjd kan nån ha sett utifrån att ljuset var tänt på mitt rum.”
”Det kan man låta vara tänt när man går ut.”
Nu började Marika svettas. Men sedan tog hennes upprördhet överhanden. ”Antyder du att jag skulle ha mördat Franca?!”
Brunn svarade inte. Men han lyfte på ögonbrynen och det räckte för att knuten i Marikas bröst skulle växa.
Jag skulle vilja gå hem”, sa Marika. Angela Finn reste sig och gick runt sitt skrivbord. Den magra, gråhåriga kvinnan ställde sig framför Marika och lade händerna på hennes axlar. Hennes ögon var fyllda av förståelse.
”Jag klarar inte av det idag”, fortsatte Marika. ”Alla tittar medlidsamt på mig och ställer frågor.”
Professorn i paleontologi nickade. ”Gå hem, Marika”. Jag tar övningstimmen idag och jag klarar mig själv under föreläsningen också.”
”Säkert?”
Marikas axlar fick en lätt tryckning. ”Visst. Jag förstår vilken chock det här måste vara för dig. Det är det för oss alla, men för dig är det särskilt svårt.”
Nu kunde Marika inte hålla sig längre utan brast i gråt. Professor Finn slöt henne i sin famn och Marika lät tårarna flöda fritt för första gången sedan hon hittat Franca. Professorn strök henne varsamt över ryggen.
”Gå hem, barn lilla. Och behöver du mer tid på dig i morgon, så meddela mig.”
”Tack”, mumlade Marika.
Hon lämnade professor Finns arbetsrum och hasade mot sitt eget rum. När hon sträckte sig efter sin jacka, föll hennes blick på skrivbordet. Precis mittpå det låg Brunns och Forsters visitkort. ”Om du kommer på nånting mer”, hade Brunn sagt. Hon var på väg att ta korten, men lät handen sjunka ner igen. Vad skulle hon komma på för något? Till slut tog hon sig samman och lade båda korten i sin väska.
Hon öppnade dörren och kikade ut. Korridoren var tom tack och lov. Marika tog sig snabbt till ytterdörren och skyndade till sin cykel i kylan. Ett par tårar rullade över hennes kinder. Marika gav den kalla vinden skulden, som fortfarande var hård och brände i ögonen. Ibland var det bra att kunna lura sig själv.
En stund senare trampade hon uppför den branta backen mot Bruderholzhospitalet. För första gången var hon glad över utmaningen att inte stiga av halvvägs upp och leda cykeln.
Marika började flämta och svettas, men hon trampade på. Den kalla luften brände som eld i hennes lungor.
Franca och hon tävlade varje dag om vem som klarade sig längst på hemvägen. Franca vann för det mesta. Hon väntade alltid triumferande på Marika, när hon andfådd nådde fram till henne. Hittills hade Marika aldrig klarat det ända upp. Franca däremot hade gjort det minst en gång i veckan. Desto mer ironiskt tycktes det Marika att hon just idag klarade det fram till hospitalet utan att behöva stiga av. Hon var tvungen att stanna till ett ögonblick och hämta andan innan hon orkade ställa in cykeln i cykelskjulet. Hon såg sig omkring. I dagsljuset var det som om hela morgonen var overklig. Marika kunde inte fatta att Franca faktiskt var död. Hon hade känslan att väninnan skulle komma runt hörnet vilket ögonblick som helst. Marika stirrade upp i den grå himlen. Inte ens idag klarade solen av att bryta igenom dimhöljet, trots att Basel egentligen brukade ha många soltimmar. Vädret var likadant som hon kände sig. Grått och trist. Marika började frysa.
Hon gick in på personalboendet och tog hissen upp till andra våningen. Med hängande axlar släpade hon sig längs med korridoren och vände om hörnet. När hon fick syn på dörren till Francas rum stannade hon som fastfrusen. Det satt gula avspärrningsremsor på den. Marika kunde inte ta ögonen från de grälla banden. Ingen dröm utan bitter verklighet.
”Marika. Vad bra att jag träffade på dig.”
Marika snurrade runt och befann sig mittemot Forster. Hennes hjärta slog extraslag. Skärp dig nu och uppför dig inte som en tonåring. Franca är död – mördad, sa hon tyst till sig själv.
”Jag måste be om ursäkt igen för att vi fick bryta upp så hastigt i morse”, sa Forster. ”Men när jag nu har dig här kan jag ställa några frågor till.”
Marikas puls slog fortare. Hon tittade snabbt runt ikring sig. Inte ett spår av Brunn. Marika kände hur lättnaden bredde ut sig inom henne. Hon hade en känsla av att hon skulle klara sig bättre ensam med Forster. Hittills hade han varit den vänligaste av dem. Än en gång kikade hon förstulet förbi Forster, för att se om Brunn ändå inte skulle dyka upp någonstans.
”Min chef var tvungen att åka till Rättsmedicinen. Till obduktionen”, sa Forster, som om han hade läst hennes tankar.
Marika ryckte till och blundade. Det var klart, nu skar de upp Franca. Gick det verkligen till så som man läste i kriminalromanerna? Bara att tänka på att detta nu gjordes med Franca fick henne att må illa. Hon darrade i benen. Hon var tvungen att snabbt sätta sig någonstans. När hon öppnade ögonen igen, vilade Forsters blick på henne. Men hon kunde inte tyda hans ansiktsuttryck.
”Kan vi tala ostört nånstans?”, frågade han.
”I köket kanske”, fick Marika fram.
I det ögonblicket gick två sjukskötare in i köket. En av dem nickade till henne. ”Marika! Är det sant det där med Franca?”
”Ja”, kunde hon nätt och jämnt svara. Forsters blick rörde sig mellan sjukskötarna och Franca.
”Verkligen tråkigt”, mumlade en av dem. Sedan försvann båda två in i köket. Kort därefter hörde hon hur kaffekokaren pyste.
”Jag tror inte att vi får vara ostörda i köket. Kan vi kanske gå till ditt rum?”, undrade Forster.
Det hade Marika velat undvika. Nu trängde sig polisen in i hennes fristad. Normalt var det ingen utom Franca som fick gå in i hennes rum.
”Vi kunde kanske…”
Hon avbröt sig när Forster skakade på huvudet. Hans ansikte hade ett omedgörligt uttryck. Motvilligt gick hon fram till dörren bredvid Francas rum och låste upp. När hon vände sig om, stod Forster kvar på samma ställe. Hans blick pendlade fram och tillbaka mellan hennes egen dörr och Francas. Marika skulle bra gärna ha velat veta vad som rörde sig i hans huvud. Till slut ställde han sig bredvid henne.
”Varsågod”, sa Marika med hes röst och gjorde en gest med handen mot den öppna dörren. Forster var på väg att gå in i rummet, när någon ropade bakom henne: ”Hallo sweetheart!”
Hon snurrade runt. Två andra sjukskötare stod i dörren till köket.
”Hörru, är det din nye kille?”
Marika kände hur hon blev röd i ansiktet. De två skrattade och gick också de in i köket.
”Han har tur. Hon är ganska kräsen”, hördes det från köket.
”Jag har ju alltid sagt att du inte har nån chans. Speciellt inte nu. Mot den här killen är du rena nollan.”
”Du har helt klart förlorat vadet om att vara den förste av oss som hamnade i säng med skönheten på vår våning. Förmodligen kommer jag alltid att få undra hur hon är i sängen.”
Nytt skratt.
”Du kan ju fråga hennes nye kille.”
Lägg av, era idioter, skulle Marika ha velat skrika. Det var knappt att hon kunde behärska sig.
”Du finner dig i en hel del.”
Marika snurrade runt. Forster stod lutad mot dörrposten. Hon fick först inte fram ett ljud utan kunde bara rycka på axlarna. ”Det är inte lönt att bli upprörd”, fick hon äntligen fram och var överraskad över hur hennes röst bar.
Plötsligt blev hon medveten om hans närhet. För ett ögonblick önskade Marika att han faktiskt var hennes kille.
Hon uppbringade allt sitt mod och tittade på honom. Ett leende lekte på hans läppar. Hans ansikte hade ett uttryck som Marika inte riktigt visste hur hon skulle tyda. Tänkte han kanske samma som hon? Nej, såklart gjorde han inte det. Han hade förstås bara läst hennes tankar. Marika tyckte att situationen blev mer och mer pinsam.
Forster gick in i rummet. Marika tvekade, men rätade sedan på axlarna och följde efter honom in. Hon stängde dörren och såg på dörrhandtaget.
”Marika?”
Marika svankade med ryggen och gick fram till Forster som stod mitt i rummet och lät blicken vandra.
”Rummen är då inte särskilt stora”, sa han.
”Det räcker. Och det är överkomligt. Dessutom har jag det som jag helst vill ha: eget badrum. Gemensamt kök kan jag leva med.”
Forster nickade och satte sig ner på Marikas skrivbordsstol. ”Sätt dig ner.”
Eftersom det inte fanns någon annanstans att sitta, sjönk hon ner på sin säng som stod mittemot skrivbordet. Hon kände sig alltmer besvärad. Plötsligt tyckte Marika att det var trångt i rummet. Forsters närvaro fyllde hela utrymmet. Åsynen av honom fick det fortfarande att kittla i magtrakten. Skärp dig, förmanade hon sig själv. Forster tog fram sin anteckningsbok och mönstrade Marika en lång stund. Tystnaden drog ut på tiden och Marika kände sig alltmer obehaglig till mods. Till slut öppnade han boken.
”Har du egentligen sällskap med nån?”, frågade han.
Vad har du med det att göra, tänkte Marika.
”Nej”, sa hon högt.
”Och Franca?”, frågade han vidare.
”Inte hon heller.”
Forster nickade lätt. ”Hade ni två ett förhållande?”
Marika tappade först andan.
”Vad tar du dig för friheter?”, for hon sedan ut mot honom.
”Jag är ledsen, men jag måste ställa den frågan. Det handlar ju om mord.” Det sista ordet var som ett knytnävsslag i magen för Marika. ”Ni verkar ha stått varandra mycket nära.”
”Ja, men inte så som du tror.”
”Jag tror ingenting.”
Det gick Marika inte på. Det hade gått sådana rykten på personalboendet, men ingen ville stå för dem. De underblåstes av att varken Marika eller Franca hade haft sällskap någon längre tid. Dessutom hade det gjorts många försök att få ihop det med någon av dem. Varje gång Marika eller Franca sade nej fick ryktena ny fart.
”Nej”, tvingade Marika fram. ”Vi var inte ihop, vi hade inget förhållande. Det stämmer att vi står varandra mycket nära, men inte så som du antyder, utan mer som systrar.” Hon klarade att inte vika undan för Forsters blick.
”Syskon måste inte nödvändigtvis ha en god relation.”
”Vi växte upp tillsammans, gick på samma dagis och sen i samma skola. Vi delade allt – både gott och mindre gott. Franca var lika hemma hos mig som jag hos henne. Vi gick genom vått och torrt tillsammans, om man säger så. Vet du, eller kan du överhuvudtaget föreställa dig hur det känns att mista sin bästa väninna på det viset?” Marikas röst darrade. Hon vände bort huvudet och tittade förbi Forster ut genom fönstret. Hon ansträngde sig att blinka bort tårarna.
Han var tyst ett ögonblick, något som hon var tacksam för. När han fortsatte med utfrågningen, bytte han ämne. ”La du märke till nåt särskilt hos din väninna på senaste tiden?”
”Nåt särskilt?”
”Var hon som hon brukade eller hade hon ändrat sig?”
Marika funderade. ”Hon var egentligen som vanligt. Fast, hon verkade lite, hur ska jag säga, spänd på sista tiden.”
”Spänd?”
”Hon har rätt hård press på sig med examensarbetet.”