Om någon, som har hört talas om den gamla staden

Kungahälla, skulle komma till den plats vid Nordre

älv, där den en gång var belägen, skulle han helt säkert bli

mycket förvånad. Han skulle fråga sig om kyrkor och kastell

ha kunnat smälta bort som snö eller om jorden har öppnat

sig för att sluka dem. Han är kommen till ett ställe, där det

i forna tider stod en mäktig stad, och han finner inte en

gata, inte en skeppsbrygga. Han får varken se ruinhögar

eller brandtomter, han finner endast en herrgård, omgiven

av gröna träd och röda lador. Han får endast se vida fält

och ängar, där plogen går fram år efter år utan att hindras

av grundmurar eller stensatta gårdar.

Man kan ju tänka sig, att han allra först skulle gå ner

till älvstranden. Han skulle nog inte vänta att där finna

några av de stora skepp, som foro till Östersjöhamnarna

och det fjärran Spanien. Men han skulle hoppas att få se

något spår av de gamla skeppsvarven, av de stora båthusen

och bryggorna. Han tänker, att han ska finna någon av de

stora ugnarna, där man brände salt, han vill se den nötta

stenläggningen på den gatan, som förde till hamnen. Han

frågar efter tyskbryggan och svenskbryggan, han vill se

gråterskornas brygga, där Kungahällas kvinnor sade farväl

till sina män och söner, då dessa drogo bort på långtur.

Men när han kommer ner till älvstranden, får han inte se

annat än en gropig körväg, som leder ner till färjestaden,

han får se några rankiga roddbåtar och en liten platt färja,

som för en bondvagn över till Hisingen. Men inga stora

fartyg komma sakta uppför älven, han får inte ens se några

mörka skeppsskrov ligga och förmultna på älvbottnen.

När han inte finner något märkligt nere vid hamnen, söker

han kanske reda på den ryktbara Klosterkullen. Han kunde

vilja se spår av de skanspålar och vallar, som omgåvo den

förr i världen. Han kunde vilja se det höga kastellet och de

långa klosterbyggnaderna. Han skulle säga sig, att det

åtminstone borde finnas några spillror kvar av den härliga

Korskyrkan, där det undergörande korset, som var hemfört

från Jerusalem, förvarades. Han tänker på den massa av

minnesmärken, som täcka de heliga kullar, vilka höja sig

över andra forntidens städer, och hans hjärta börjar klappa

av glad förväntan. Men när han kommer till den gamla

kullen, som reser sig över åkrarna, finner han där ingenting

annat än några susande träd. Han ska inte finna murar

och torn eller gavlar, genomsprängda av spetsbågsfönster.

Trädgårdssoffor och stolar ska han se under träden, men

ingen pelarprydd klostergård, inga skönhuggna gravstenar.

Nå, då han inte heller här har funnit något, ska han

kanske börja söka efter den gamla kungsgården. Han ska

tänka på de stora salarna, efter vilka Kungahälla har fått

sitt namn. Kanske kunde det dock ännu finnas något kvar

av det alnstjocka timret i väggarna eller av de djupa

källarna under den stora hallen, där de norska kungarna firade

gästabud. Han tänker på kungsgårdens jämngröna

gårdsplan, där kungarna redo in silverskodda fålar och där

drottningarna mjölkade guldhornade kor. Han kommer att tänka

på den höga jungfruburen, på brygghuset med de stora

kittlarna, på den stora stekarestugan, där en oxhalva lades

på en gång i grytan och hela svin vändes på spettet. Han

tänker på trälhuset och falkburen och visthusboden, byggnad

vid byggnad hela gården runt, mossgrodda av ålder,

utsirade med drakhuvuden. Av en sådan mängd byggnader

måtte det dock finnas något spår, tänker han.

Men när han frågar efter den gamla kungsgården, för

man honom till en herrgårdsbyggnad med glasveranda och

vinterträdgård. Högsätesbänken är försvunnen och alla

silverbeslagna dryckeshorn och alla oxhudsklädda sköldar. Man

kan inte ens visa honom den släta gårdsplanen med det

korta, täta gräset och smala gångstigar upptrampade på

den svarta mullen. Han får se jordgubbsland och

rosenplantering, han får se glada barn och unga flickor, som leka

under äpple- och päronträd. Han får inte se kämpar, som

brottas, eller riddare, som spela fjäderboll.

Kanske han söker efter eken på torget, under vilken

kungarna höllo ting och där de tolv domstenarna voro

resta. Eller den långa gatan, som man påstod skulle vara

milslång? Eller de rika köpmansgårdarna, som åtskildes av

mörka gränder och alla hade brygga och båthus nere vid

älven? Eller Mariekyrkan vid torget, där de sjöfarande

offrade små, riggade skepp och de bedrövade små hjärtan

av silver?

Men ingenting ska man ha att visa honom. Kor och får

beta, där den långa gatan strök fram. Det växer råg och

havre på torget, och stall och lagård resa sig, där

människor fordom trängdes omkring lockande salustånd.

Helt säkert ska detta göra honom mycket bedrövad.

— Finns då ingenting kvar? ska han säga. Har man då

alls ingenting att låta mig se?

Och han ska kanske tro, att man har bedragit honom.

Han ska säga, att det stora Kungahälla omöjligt kan ha

legat här. Det måste ha varit beläget annorstädes.

Då ska man föra honom ner till älvstranden, och man

ska visa honom ett grovhugget stenblock, och man ska

skrapa undan de silvergrå lavarna, så att han kan se, att det

finns några figurer inristade i stenen.

Han ska alls inte kunna förstå vad de föreställa, de

ska vara lika otydbara för honom som fläckarna på

månskivan. Men man ska försäkra honom, att de föreställa ett

skepp och en älg och att de ha blivit inristade där i

forntiden till minne av stadens första grundläggning.

Och då han alltjämt ingenting förstår, ska man berätta

honom vad hällristningen föreställer.

Marcus Antonius Poppius var en ansedd romersk köpman.

Han idkade handel med avlägsna länder, och från

hamnen i Ostia sände han väl utrustade triremer till Spanien,

till Britannien och även till Germaniens nordkust. Lyckan

gynnade honom, och han samlade otroliga rikedomar, som

han gladde sig att lämna i arv till sin ende son. Tyvärr

hade dock denne son inte ärvt sin fars duglighet. Ack, hela

världen känner till dessa förhållanden! En rik mans ende

son! Behöver man säga mer? Det har alltid varit samma

historia.

Man skulle kunna tro, att gudarna ge de rika männen

dessa odrägliga lättingar, dessa slöa, bleka, trötta dårar till

söner för att visa människorna den oändliga dårskapen i att

samla rikedomar. När ska människorna få sina ögon

öppnade? När ska de börja att ta vara på gudarnas

lärdomar?

Den unge Silvius Antonius Poppius var vid tjugu års

ålder så långt kommen, att han hade hunnit pröva alla

livets njutningar. Han lät också gärna förstå, att han var

trött vid dem alla, men detta oaktat märkte man intet

avbrott i den iver, varmed han efter jagade dem. Tvärtom blev

han alldeles förtvivlad, då en envis, besynnerlig otur, som

på en gång började förfölja honom, störande grep in i hans

nöjesliv. Hans numidiska hästar blevo halta dagen före årets

förnämsta kappkörning, hans olovliga kärleksförbindelser

blevo upptäckta, hans skickligaste kock dog i träskfeber.

Detta var mer än nog för att bryta en sinnesstyrka, som inte

hade härdats i möda och ansträngning. Den unge Poppius

kände sig så olycklig, att han beslöt att beröva sig livet.

Han tycktes tro, att han inte på ett mera verksamt sätt kunde

gäcka dessa oturens gudar, som förföljde honom och gjorde

hans liv till en pina.

Man kan förstå en olycklig, som begår självmord för att

undfly människors förföljelser, men endast en dåre som

Silvius Antonius kan vilja begagna sig av en dylik utväg

för att undfly gudarna. Det kommer en att tänka på den

ryktbara berättelsen om mannen, som flydde för lejonet och

sprang rätt in i dess uppspärrade gap.

Den unge Poppius var alltför vekligt sinnad för att välja

en blodig död. Inte heller behagade det honom att dö för

ett plågsamt gift. Efter noggrant övervägande beslöt han sig

för att dö den lena döden i vågorna. Men när han kom ner

till Tibern för att dränka sig, kunde han inte förmå sig att

anförtro sin kropp åt det smutsiga, tungt framglidande

flodvattnet. En lång stund stod han obeslutsam och stirrade ner

i strömmen. Då greps han av den trollmakt, som ligger och

drömmer över floderna. Han erfor den stora, heliga trånad,

som besjälar dessa naturens oroliga vandrare, han ville se

havet.

— Jag vill dö i ett klarblått hav, som ända ner till sin

botten genomsilas av solljus, sade Silvius Antonius. Min

kropp ska vila på en röd bädd av koraller. De skumböljor

jag upprör, när jag sjunker ner i djupet, ska vara snövita

och friska, de ska inte likna det sotstänkta lödder, som

står och darrar vid flodkanten.

Han skyndade genast hem, lät spänna för och körde ut till

Ostia. Han visste, att ett av hans fars skepp låg segelfärdigt

i hamnen. Den unge Poppius manade sina hästar till den

yttersta skyndsamhet och lyckades komma ombord, just när

ankaret hissades. Det är lätt att förstå, att han inte ansåg sig

behöva någon packning eller utrustning. Han brydde sig

inte ens om att fråga skepparen vart kosan styrdes. Det bar

ju i alla händelser av ut till havs, och det var nog för

honom.

Det dröjde inte heller länge, innan den unge självmördaren

uppnådde vad han önskade. Triremen hade lämnat

Tiber-mynningen, och Medelhavet utbredde sig för Silvius

Antonius, blått, skumglittrande och solbeglänst. Havet var

sådant, att det kom Silvius Antonius att sätta tro till

poeternas påstående, att det svallande vattnet endast var ett tunt

hölje, som dolde den skönaste värld. Han måste tro deras

ord, att den, som modigt genomtränger vattentäcket, genast

når havsgudens pärleslott. Den unge mannen lyckönskade

sig att ha valt detta dödssätt. Egentligen kunde man inte

kalla det så; det var omöjligt att tro, att detta vackra vatten

kunde döda. Det var endast en genväg in i en värld, vars

njutningar inte skulle vara bedrägliga och endast efterlämna

trötthet och avsmak.

Det var med möda han kunde lägga band på sin iver.

Men däcket runtomkring honom var uppfyllt av sjöfolk.

Till och med Silvius Antonius kunde förstå, att om han nu

sprunge i havet, skulle följden helt enkelt bli den, att en av

hans fars raska sjömän kastade sig i vattnet och fiskade upp

honom.

Emellertid kom skepparen, sedan seglen hade blivit hissade

och roddarna kommit sig riktigt i farten, med största

hövlighet fram till honom.

— Du ämnar således följa mig till Germanien, min

Silvius, sade han. Du gör mig en stor ära.

Den unge Poppius påminde sig med ens, att denne mån

aldrig hade kommit hem från en resa utan att föra med sig

till honom en gåva av något märkvärdigt föremål från de

barbarländer han besökte. Han hade givit honom trästycken,

ur vilka vildarna kunde framkalla eld, stora oxhorn, vilka

de begagnade som dryckeskärl, och ett halsband av

björntänder, vilket hade varit en stor hövdings utmärkelsetecken.

Denne präktige man strålade av belåtenhet över att ha

sin herres son ombord på sitt skepp. Han ansåg det som ett

nytt bevis på den gamle Poppius' klokhet, att han sände

sonen till avlägsna länder och inte längre lät honom gå

bland de lata unga romarna och lära veklighet.

Den unge Poppius tog honom inte ur hans villfarelse. Han

var rädd för att skepparen genast skulle ha vänt om hem

med honom, om han hade förrått sin avsikt.

— Sannerligen, Galenas, sade han, ville jag inte gärna

följa dig på denna resa, men jag fruktar, att jag måste be

dig landsätta mig i Bajae. Jag har fattat mitt beslut för sent.

Här ser du mig utan packning, utan pengar.

Men Galenas försäkrade honom, att för en så lätt avhulpen

brist behövde han inte avstå från resan. Stod han inte på

sin fars välutrustade skepp? Han skulle varken behöva sakna

varma, pälsfodrade kläder, om vädret bleve hårt, eller lätta

dräkter av syriska vävnader, sådana sjömännen brukade

ikläda sig, när de i gott väder kryssade i någon vänlig

arkipelag.

Tre månader efter avfärden från Ostia rodde Galenas

trirem fram i en klippig skärgård. Varken skepparen eller

någon av manskapet hade full reda på var de befunno sig,

men de voro glada över att för en stund vara skyddade för

de stormar, som rastde ute på det öppna havet.

Man skulle verkligen ha kunnat tro, att Silvius Antonius

hade rätt i sitt påstående, att en gudom förföljde honom.

Ingen på skeppet hade någonsin gjort en sådan resa. De

olyckliga sjömännen sade till varandra, att de inte hade haft

två dagars vackert väder, sedan de hade lämnat Ostia. Den

ena stormen hade jagat den andra. De hade måst underkasta

sig otroliga lidanden. Hunger och törst hade plågat dem,

under det att de både dag och natt, uttröttade och nästan

sjuka av sömnlust, hade måst sköta åror och segel.

Det ökade sjömännens missmod, att de inte hade kunnat

driva någon handel. Hur skulle de ha kunnat nalkas en

kust för att utbreda sina varor på stranden och idka

byteshandel under ett sådant väder? Tvärtom, så snart de hade

sett en kust dyka upp ur det envisa, regntyngda gråväder,

som hade omgett dem, hade de måst styra ut till havs av

fruktan för dess skumomsprutade klippor. En natt, då de

hade stött på grund på ett skär, hade de måst vräka halva

lasten i sjön. Och den andra hälften vågade de knappast

tänka på, ty var det inte att frukta, att också den skulle

vara alldeles fördärvad efter alla de störtsjöar, som hade

överspolat skeppet?

Säkert är, att Silvius Antonius inte hade visat sig vara

en man med sjölycka. Ty han levde ännu, Silvius Antonius,

han hade inte dränkt sig. Det skulle vara omöjligt att söka

förklara varför han förlängde en tillvaro, som inte kunde

vara behagligare nu, än då han först beslöt sig för att

förkorta den. Kanske hade han hoppats, att havet skulle

be-mäktiga sig honom utan hans eget åtgörande. Kanske älskade

han inte mer det vredesrytande havet, kanske hade han

beslutat sig för att dö i det grönskimrande, parfymerade vattnet

i sitt marmorbadkar.

Men om Galenas och hans män hade vetat varför den

unge Poppius hade kommit ombord, skulle de helt säkert

ha bittert beklagat, att han inte fullföljde sin avsikt, ty de

voro alla övertygade, att det var hans närvaro, som hade

medfört denna otur. Mången mörk natt hade Galenas fruktat,

att sjömännen skulle kasta sig över redarens son och vräka

honom i havet. Mer än en av dem berättade, att han under

de hemska stormnätterna hade sett mörka händer sträckas

upp ur vattnet och gripa efter skeppet. Och man trodde sig

inte behöva kasta lott bland skeppsmanskapet för att finna

den, som dessa händer ville rycka ner i djupet. Både

skeppare och manskap gjorde Silvius Antonius den

synnerligt stora äran att tro, att det var för hans skull alla dessa

stormar genombrusade luften och upprörde havet.

Om Silvius Antonius under denna tid hade uppfört sig

som en man, om han hade tagit sin del av arbete och

omtanke, skulle kanske någon av hans följeslagare ha fattat

medlidande för honom som för en olycklig, vilken hade

ådragit sig gudarnas vrede. Men den unge mannen hade inte

förstått att förvärva deras medkänsla. Han hade inte tänkt

på annat än att hålla sig i lä för vinden och att leta fram

pälsverk och täcken ur lasten för att skydda sig mot kölden.

Dock för ögonblicket voro alla klagomål över hans

närvaro förstummade. Så snart stormen hade lyckats driva in

triremen i den omtalade skärgården, hade den upphört att

rasa. Den uppförde sig som en vallhund, vilken tystnar och

håller sig stilla, när den ser hjorden på rätt väg hem till

fähuset. De tunga skyarna rullade bort från himlen. Solen

sken. För första gången på resan kände skeppsmanskapet