images

Tre spioner i kallt krig

Valter Krivitskij

Gusti Stridsberg

Kim Philby

Förord

Spioner är ofta kända och omskrivna utifrån sina gärningar, som kan vara hyllade eller bespottade eller inte sällan bådadera. Den enes spion är definitionsmässigt den andres hjälte. Det är också i allmänhet lättare att skildra spioneriet än att skriva om själva spionen. I en del fall har de skrivit memoarer, som naturligtvis inte är några pålitliga källor. Eller så har personer i deras omgivning skrivit om vad de sett och vetat, eller också inte sett och inte förstått. Spionen, den undanglidande gestalt som i enlighet med beredskapsårens varningsaffisch lägger pussel, lämnar inte sällan ett annat pussel åt eftervärlden att försöka komma underfund med.

Kärnan i spionaget, det som med en fackterminologisk eufemism betecknas som personburen inhämtning med särskilda metoder, finns här hos spionen själv, och handlar om lojaliteter, om bevekelsegrunder och ofta också om förmågan till dubbelspel. En framgångsrik spion måste kunna dupera sin omgivning och inte sällan också sig själv. Alla har inte dessa förutsättningar. En perfekt spion behöver, som i John le Carrés roman, ha formats av den rätta bakgrunden och skolats in i denna speciella form av rollspel.

Men spionaget tär oundvikligen på utövaren. De som inte har tillräckligt goda nerver sållas i bästa fall bort på ett tidigt stadium. Men också för dem som har rätta förutsättningar – och för vilka dubbelspelet i sig kan utgöra en lockelse eller till och med en drog – är spioneriet något som kräver sin tribut. Behovet av ständig vaksamhet, liksom vetskapen att det förflutna när som helst kan ligga i bakhåll, bryter inte sällan ner utövaren av detta världens näst äldsta yrke.

De flesta av underrättelsehistoriens myriader av spioner är inga udda existenser. De är människor som utövat sitt värv för att tjäna pengar – den i särklass vanligaste orsaken – eller som gjort det av övertygelse. Tusentals till synes helt vanliga män och kvinnor i det av Tyskland ockuperade Europa riskerade liv och lem för att förse motståndsrörelser, exilregeringar och Tysklands motståndare med underrättelser från fältet. Men vem är sist och slutligen »helt vanlig«? Och vad kännetecknar de människor som dras djupt in i denna verksamhet?

Detta är tre sådana berättelser. De är fristående från varandra men har samtidigt en rad beröringspunkter: somliga av dem är uppenbara, andra är mer indirekta och framträder först under berättelsernas gång. De tre personer, eller snarare livsöden, som skildras är sinsemellan mycket olika. Valter Krivitskij – eller Samuel Ginsberg – är en idag bortglömd sovjetisk underrättelseofficer som hoppade av 1938. Driven av sin övertygelse att varna västmakterna för en stor annalkande fara i form av ett förestående tysk-sovjetiskt närmande begav han sig till USA. Men hans försök till visselblåsande kom för tidigt, få förstod vem han var, vad han visste och vad han ville få sagt. Eller så ville de helt enkelt inte höra på det örat i en tid då USA fortfarande tycktes leva i fred, med andras krigsmuller på tryggt avstånd. Mannen som förgäves försökte skaka liv i världen hittades till sist död på ett hotellrum med sin nyinköpta automatpistol bredvid sig. Mord? Självmord? Eller kanske spår efter en verklig expert som förmått kombinera båda alternativen.

Den andra berättelsen är om möjligt ännu mindre känd. Den tyskspråkiga författarinnan Gusti Stridsberg slog i början av 1960-talet igenom stort med sin fängslande och välskrivna självbiografi Mina fem liv. Ingen – eller snarare enbart ett fåtal personer – visste att den späda sjuttioåriga damen egentligen hade betydligt mer att berätta, att det också hade funnits ett sjätte liv som Klara, sovjetiska NKVD:s skickligaste och mest betydelsefulla agent i Stockholm under krigsåren.

Den tredje berättelsen slutligen är den i särklass mest uppmärksammade men ändå aldrig riktigt färdigskrivna. Kim Philby är och förblir svår att få grepp om, mannen som i mångt och mycket personifierar begreppet storspion och som förrådde sitt land, sina kolleger, sina vänner och de av sina fyra fruar som visste för mycket. Philby har också i hög grad blivit symbolen för spionen som kom undan, som slank ur nätet just när det började dras åt och flydde till Moskva. Sedan är det i och för sig tveksamt om en ständigt övervakad exiltillvaro i det sensovjetiska Moskva riktigt är vad som menas med att komma undan.

Det är inte någon slump att de tre berättelserna rör sig genom samma Europa och passerar samma historiska ödesår. Att berättelserna successivt får allt fler beröringspunkter är alltså följdriktigt, och det gäller inte enbart det gemensamma historiska skeendet, underrättelsespelets scenväxlingar och själva spionagets psykologiska bottnar. Beröringspunkterna är också högst konkreta i tiden och rummet. En sådan punkt, eller snarare gemensam arena, utgör det spanska inbördeskriget, det krig som i det långa historiska perspektivet alltmer kommit att framstå som ett betydelsefullt preludium till 1900-talets sammanflätade ideologiska och maktpolitiska sammandrabbningar under den period som på underrättelseområdet utgjorde en fortlöpande kraftmätning mellan växlande parter.

Det är i Spanien NKVD-officeren Krivitskij genomskådar det stalinistiska maktspelet, som Gusti Stridsberg, då som Gusti Jirku, iförd brigadisternas karaktäristiska basker kryssar fram i ambulans mellan bombnedslagen som reporter medan journalist- och agentkollegan Kim Philby på andra sidan frontlinjen färdas i en bil som perforeras av splitter från en republikansk granat. Det ligger en bitter ironi i att alla tre, åtminstone här, när deras livsöden löper parallellt i tidens, rummets och handlingens helhet, också är övertygade både i sitt motstånd mot fascismen och i sin tro på den kommunistiska internationalens storslagna ideal.

Alla huvudpersonerna passerar också vid något tillfälle genom dåtidens stora metropoler Wien, Berlin, Moskva och Paris, ibland så nära varandra att de tre, som ändå rätteligen hör hemma i skilda berättelser, mycket väl skulle ha kunnat passera varandra på gatan eller suttit på samma kaféer. Om de historiska essäer som här följer skulle ha avslutats med en novell är det inte uteslutet att de tre där hade fått stråla samman, möjligen med helt oväntade följder.

Wilhelm Agrell

Valter Krivitskij: Dead Man Walking

Vilken idiot som helst kan döda någon. Men att arrangera en naturlig död kräver en mästare.

– Gammalt talesätt inom KGB

Den kortvuxne, oansenlige medelålders man som efter två dagars väntan äntligen släpptes fram till immigrationstjänstemannen på Ellis Island presenterade sig som Samuel Ginsberg. På tjänstemannens fråga uppgav han sig inte ha någon nationalitet utan vara »av hebreisk ras«. Också hustrun Antonina, som väntade tillsammans med sonen Aleksandr på träbänken en bit bort, saknade enligt maken nationalitet men var »av rysk ras«. Året var 1938 och dagen då familjen anlänt till Frihetsgudinnans land och förts över till Ellis Island för närmare granskning var den 10 november, samma dag som Berlins synagoga stod i lågor och gatorna var täckta av krossat glas från de judiska butikernas skyltfönster. Överallt hade man redan börjat bli på sin vakt, inte i första hand mot nazisterna och deras anhang utan mot den ökande strömmen av flyende, alla dessa som kom med falska eller äkta resedokument och som med påhittade eller autentiska berättelser försökte korsa alltmer svårforcerade barriärer.

Den amerikanska immigrationsmyndighetens kontrollstation på Ellis Island var inte längre i allmänt bruk. Hit skickades numera endast de tveksamma fallen, liksom de som skulle nekas inresa och deporteras. Familjen Ginsberg tillhörde den första kategorin och befann sig alltså i limbo. De saknade giltiga pass och hade i stället anlänt med tillfälliga främlingsdokument utfärdade av de franska myndigheterna och ett lika tillfälligt inresevisum utfärdat av det amerikanska konsulatet i Paris. Men vem var han, denne Samuel? Tillfrågad om sitt yrke svarade han »officer i Röda armén« och tillade genast att han brutit med den sovjetiska staten och med kommunistpartiet. Tio år senare skulle saken därmed ha varit klar men 1938 rådde ett annat klimat. I USA sågs Sovjetunionen allmänt som en vänligt sinnad makt och avhoppare därifrån var en praktiskt taget okänd företeelse.

Tjänstemannen fortsatte med att fråga vilken grad Ginsberg hade och fick det förvirrande svaret att det inte fanns några grader i Röda armén, men att hans befattning motsvarade en överstes. Men om han var officer i denna armé, varför kom han då med båt från Frankrike? Ginsberg svarade att han haft ansvaret för en kommission som köpte in ammunition. Nu avsåg han att forska och skriva om utvecklingen i Sovjetunionen under Stalin och bland annat besöka Stanford-universitetet i Kalifornien. Här började det brännas. Tjänstemannen och hans kollega bläddrade i pappren med rekommendationsbrev och valutadeklarationen och fann snabbt att plus och minus inte gick ihop, saldot skulle ohjälpligt bli negativt. De 17 dollar denne Ginsberg haft i plånboken och de modesta inkomster han var utlovad av en tämligen okänd tidskrift skulle inte täcka familjens levnadsomkostnader och returbiljett till Frankrike, särskilt inte om ett besök i Stanford skulle räknas in i kalkylen. Ginsberg såg alltså ut att vara en bluff, ännu en medellös immigrant som försökte nästla sig in i Förenta Staterna under förespegling att han kommit på tillfälligt besök och skulle kunna dra försorg om sig själv och sin familj med hänvisning till vaga utfästelser om inkomster och handlån från någon han sade sig känna.

Läget såg inte särskilt ljust ut och familjen fick bege sig tillbaka till den federala interneringsbyggnaden där de besvärliga fallen förvarades i väntan på ett utslag. Nästa dag var tjänstemännen klara med sin bedömning och utslaget var solklart: deportering. Familjen Ginsberg skulle sättas på första bästa fartyg tillbaka till Frankrike eller möjligen Sovjetunionen, där de tydligen på något sätt hörde hemma. Enda halmstrået för dem var ett överklagande och Samuel grep det. Här dök också en räddare i nöden upp i form av en viss Paul Wohl, som rest ut till Ellis Island från Manhattan. Wohl var tysk flykting men hade till skillnad från Ginsberg redan fått immigrantstatus. De två uppgav att de kände varandra från Europa och Wohl skyndade efter mötet tillbaka till staden för att dra i de trådar han kunde komma åt.

Vad varken Wohl eller Ginsberg visste var att andra också uppmärksammat det till synes rutinmässiga fallet med den medellösa familjen som kämpade mot strömmen för att undgå deportation. Den amerikanske Parisambassadören William C. Bullitt råkade av en slump befinna sig i Washington. Också han var involverad i fallet och förargades över att en federal myndighet på detta sätt struntade i det visum hans konsulat utfärdat. Bullitts ställning nära presidenten räckte för att få nämnden som handlade överklagandet att välja den enklaste utvägen och låta denne Ginsberg och hans familj få det begärda tidsbegränsade uppehållstillståndet sedan Wohl väl lyckats skrapa ihop en tillräcklig borgenssumma.

Mannen som presenterat sig som Samuel Ginsberg ville återgälda den hjälp som han förstod att han fått av ambassadör Bullitt. Han ville därför så snart som möjligt berätta det som han dittills tigit om, att Bullitt bland sin personal hade en välplacerad sovjetisk spion och att Ginsberg själv inte var någon officer i vanlig mening – och förresten inte längre hette Samuel Ginsberg utan Valter Krivitskij och var den förste avhoppare av betydelse från den sovjetiska generalstabens underrättelsetjänst som sökt asyl i väst. I utbyte var han beredd att berätta det han visste, också om sådant som lät alltför fantastiskt för att kunna vara sant eller alltför obehagligt för att ta på allvar. Det fanns en viss ironi i att Krivitskij fastnat i inresekontrollen och varit på vippen att bli deporterad. Han var nämligen inte bara en erfaren underrättelseofficer utan också specialist på illegalt arbete och hade under två decennier rest kors och tvärs genom Europa under taget namn och med falska pass. I stället var det nu, när han lämnat denna hemliga värld och uppträdde som sig själv, som problemen började på allvar.

***

Samuel Ginsberg var född 1899 i en by i dåvarande Västra Galicien, en del av det Habsburgska riket som efter Versaillesfreden kom att tillfalla det självständiga Polen. Fadern var judisk affärsman och byn var, som så många andra i dåvarande östra Centraleuropa, etniskt blandad med en slavisk och en judisk befolkning. Samuel ansågs ha läshuvud och när världskriget bröt ut 1914 flydde familjen till Wien. Bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland 1917 ändrade Ginsbergs framtidsutsikter och löste, som han själv senare skulle beskriva det, i ett slag alla hans problem. Familjen hade splittrats i krigets och revolutionens malström och som så många andra unga var han lämnad åt sitt öde. Genom att ansluta sig till revolutionen fick han en identitet, en plats i ett nytt samhälle – och inte minst möjligheter till utbildning och karriär.

Liksom för många av dessa ungdomar blev Ginsbergs livsberättelse åtminstone inledningsvis en framgångssaga om stora ambitioner och snabbt avancemang. Redan 1919 hade Röda arméns underrättelsetjänst, den som kom att gå under benämningen generalstabens fjärde avdelning och senare GRU, fått upp ögonen för hans förmåga och tagit in honom i värmen. Ginsberg talade visserligen ryska, men det var ett språk han lärt sig i skolan. Hemma hade man talat tyska och detta var hans moders- eller snarare fadersmål.

Sovjetstaten var inledningsvis svag och hotad från alla håll men den militära underrättelsetjänsten hade tidigt siktet inställt på vad som skulle komma i nästa fas, när de vita generalerna och de utländska interventionsstyrkorna besegrats eller drivits på flykten. Revolutionen skulle då spridas västerut, till de nyupprättade staterna i Versaillesfredens randstatsbälte, till det besegrade Tyskland och vidare till de imperialistiska bastionerna i väster, till Frankrike och Storbritannien och över hela världen.

Den hängivne Ginsberg med sin flytande tyska hade här en roll att spela. Men namnet var ett problem, inte för ett framtida hemligt underrättelsearbete, men för honom och hans självbild. En glödande ung revolutionär borde heta något annat än det mesiga Samuel och det småborgerligt och judiskt klingande Ginsberg. Han beslöt att byta namn till ett som bättre passade hans nya ryska identitet och hans persona som underrättelseman: Valter Germanovich Krivitskij. Efternamnet var en finurlig konstruktion som förde tankarna till det slaviska ordet för krokig eller invecklad.

Ginsbergs alias Krivitskijs första konkreta underrättelseuppdrag handlade om revolutionärt gräsrotsarbete. Han skickades tillbaka till Wien för att delta i smuggling av förbjuden politisk litteratur till Polen, som då utgjorde ett primärmål för bolsjevikregimens expansion västerut. Denna expansion krävde snabbt mer handgripliga metoder än insmugglad litteratur. År 1920 gick Röda armén till angrepp mot Polen för att installera en Sovjetstyrd revolutionsregering, det strategiska upplägg som senare skulle bli ett återkommande mönster. Krivitskij opererade nu bakom motståndarens linjer med uppgift att organisera oroligheter och sabotage för att demoralisera och försvaga det polska försvaret.

Fälttåget mot Polen blev visserligen ett militärt fiasko men det konspirativa arbetet fortsatte, nu med sikte på att underblåsa ett kommunistiskt uppror i Weimarrepublikens Tyskland. Det tyska kommunistpartiet var ett av de största och bäst organiserade i Västeuropa och med sovjetisk hjälp byggde det upp en så kallad illegal apparat, en revolutionär skuggadministration vars viktigaste delar var en hemlig underrättelsetjänst och en hemlig militär organisation med främsta uppgift att genomföra ett väpnat maktövertagande. Liksom de flesta andra kommunistpartier var det tyska anslutet till den kommunistiska internationalen Komintern som hade sitt högkvarter i Moskva. Efter lång tvekan gav Komintern klartecken för en resning i Tyskland, men det var enbart den illegala apparaten i Hamburg som tog till vapen och när stödet från andra håll uteblev kom revolten av sig. Komintern och framför allt de sovjetiska underrättelsetjänsterna övergick därefter till att utnyttja det tyska kommunistpartiet och dess fortfarande välorganiserade hemliga apparat för mera näraliggande och matnyttiga syften, särskilt olika former av spionage mot industri och forskningsinstitutioner i Tyskland.

Krivitskijs huvudsakliga arbetsområde under dessa år var Tyskland och Österrike. Hans flytande tyska gjorde att han utan vidare kunde uppträda under olika tagna identiteter utan att misstänkas för att vara en utsänd officer från Röda arméns underrättelsetjänst. Dess utlandsstationerade personal tillhörde två strikt åtskilda kategorier. Den första utgjordes av de så kallade legala representanterna, som var knutna till beskickningar eller andra sovjetiska institutioner. »Legal« innebar i detta sammanhang inte att de arbetade med lagliga metoder, bara att dessa personer hade en öppet redovisad täckbefattning, antingen som militärattaché eller i någon mer anonym position, inte sällan i en underordnad syssla som kock eller chaufför.

Den andra kategorin, som Krivitskij under alla år i utlandet tillhörde, var illegalisterna. Dessa vistades i stationeringslandet under en tagen identitet och med stulna eller förfalskade identitetshandlingar. Illegalisterna kunde antingen operera självständigt eller också bygga upp ett eget nätverk av agenter och medhjälpare. Grundregeln för illegalisterna, vare sig de opererade självständigt eller organiserade ett spionnät, var att de aldrig under några omständigheter fick ha kontakt med den sovjetiska beskickningen eller andra sovjetiska institutioner. Inga spår skulle leda från dessa institutioner eftersom de förväntades vara utsatta för kontinuerlig övervakning från polisen. Och omvänt fick en avslöjad illegalist själv ta konsekvenserna, medan uppdragsgivaren skulle kunna svära sig fri från allt ansvar.

Men på något sätt måste också en illegalist kunna hålla kontakt med denna uppdragsgivare, både för att få order och för att kunna vidarebefordra den insamlade eller stulna informationen. Här använde sig den sovjetiska underrättelsetjänsten av de lokala kommunistpartierna och rekryterade via dem en betrodd medhjälpare som i allmänhet var en ung kvinna vars enda uppgift var att fungera som förbindelselänk till underrättelsestationen på legationen, den så kallade legala residenturen.

För en underrättelsetjänst erbjöd metoden med illegalister stora operativa fördelar. Dessa kunde lättare smälta in i stationeringslandet och bygga upp täckverksamheter och kontakter som i princip var omöjliga att upptäcka, eller kunde åtminstone verka under lång tid innan de fick ögonen på sig. För illegalisten själv var möjligheterna större att komma åt värdefull information och bedriva annat underjordiskt arbete än den personal som arbetade utifrån en beskickning eller annan sovjetisk institution. Nackdelen fanns i stället i den omständliga säkerhetsproceduren och det hemliga dubbellivets mentala och sociala påfrestningar. Vad som krävdes var en speciell läggning, men ingen, inte ens den skickligaste och mest hängivna, kunde klara detta tryck hur länge som helst.

***

År 1925 hade Krivitskij stationerats i Wien, den storstad som han kände bäst och följaktligen hade goda förutsättningar att verka i som illegalist. Vid militärattachéns kontor på beskickningen, det som utgjorde den parallella legala residenturen, arbetade den unga Antonina Porfirijeva, dotter till en rysk fabriksarbetare från Leningrad. Hon och Valter Krivitskij blev förälskade. Antonina fungerade förmodligen som hans kurir eftersom de annars knappast skulle ha träffats och definitivt inte kunnat utveckla någon relation; en kontakt i varje annat fall skulle ha stridit mot det konspirativa arbetets principer. Året efter, när båda befann sig i Moskva, gifte de sig, ett på många sätt typiskt internt äktenskap inom en underrättelseorganisation, där ledningen i allmänhet föredrog interna relationer, eftersom det inte skapade onödiga sekretessblottor via oinvigda partners. Särskilt när det gällde personal stationerad i utlandet underlättade det om båda makarna hade underrättelseuppdrag. En komplicerande faktor i paret Krivitskijs fall var dock att Valter arbetade illegalt och Antonina legalt, alltså utanför respektive inom legationen. När de återvände till Wien kunde de följaktligen inte leva öppet tillsammans utan måste bo på skilda håll och utan någon synlig kontakt. Hela äktenskapet fick på detta sätt en konspirativ karaktär, där makarna privat tvingades tillämpa samma säkerhetsprocedurer som i underrättelsearbetet.

Även om Krivitskij var stationerad i Wien var det Tyskland som utgjorde hans huvudsakliga underrättelseobjekt, eftersom det var här det fanns mest att utspana: tekniskt, industriellt och politiskt. Samma år som han träffade Antonina hade Valter hittat en lovande kontakt med stort intresse för politiska frågor och ett vidsträckt kontaktnät, Paul Wohl. Men framför allt var det en man med vänstersympatier av det slag som under kalla kriget ibland omnämndes som fellow traveller. Det är oklart hur mycket av sin verkliga roll som Krivitskij avslöjade för Wohl. Grundprincipen var att en illegalist avslöjade så lite som möjligt om uppdraget och snarare klädde sitt intresse i mer allmänna termer, som att bekämpa den framväxande fascismen. Wohl förefaller dock ha begripit vad slags arbete Krivitskij utförde men utan att för den skull låta sig avskräckas. Han tycks inte ha rekryterats för att komma åt hemlig information utan som en typisk understödjande agent, en allmänt användbar person som var bra att ha i beredskap när det behövdes. I Wohls fall skulle det dröja drygt tio år innan den stunden kom och det faktum att Krivitskij under alla år fortsatte att hantera sin agent helt på egen hand utan att blanda in någon kollega visade sig då få stor betydelse.

Med Hitlers maktövertagande 1933 ökade betydelsen av Tyskland som mål för den sovjetiska underrättelsetjänsten ytterligare. Men samtidigt försämrades betingelserna för underrättelseverksamheten där radikalt. Mycket av de sovjetiska framgångarna i Weimarrepublikens Tyskland hade byggt på det starka tyska kommunistpartiet och dess hemliga apparat. De sovjetiska underrättelsetjänsterna hade i stor utsträckning kunnat utnyttja dessa kontaktnät, men på ett par månader hade Gestapo krossat partiet och tvingat den hemliga apparaten i landsflykt eller förvandlat dess medlemmar till ständigt jagade villebråd. För de sovjetiska illegalisterna blev Tyskland på motsvarande sätt ett otillgängligt högriskområde och underrättelseverksamheten måste därför i fortsättningen ledas från stödjepunkter utanför landets gränser och – förhoppningsvis – utom räckhåll för Gestapo. Samma sak gällde Österrike, där nazisterna också var på frammarsch.

År 1935 flyttade Krivitskij från Moskva för en ny utlandsstationering, denna gång i Haag. Han hade nu med sig Antonina och deras tvåårige son Aleksandr. Att familjen kunde resa tillsammans tyder på att Antonina, eller Tonia, hade förts över till underrättelsetjänstens illegala del och att den tidigare säkerhetszonen mellan makarna följaktligen inte längre behövdes. Att de tilläts lämna Sovjetunionen 1935, då Stalinterrorn eskalerade, visar också att de hade ett viktigt uppdrag. I Nederländerna uppträdde Krivitskij som den välbeställde österrikiske antikvitetshandlaren dr Martin Lessner och familjen hyrde ett ståndsmässigt hus i centrala Haag. De startade en täckverksamhet som bestod i försäljning av konstböcker, en utmärkt förevändning för kurirförsändelser till och från olika länder. Den nederländska polisen försökte efter andra världskriget kartlägga denna verksamhet men kunde inte hitta några som helst spår av den försäljningsverksamhet som Krivitskij använt som täckmantel.

Som illegal resident grep Krivitskij sig an uppgiften att bygga upp en hemlig underrättelsestation. Den respektabla »fronten« var redan klar i och med huset och den fiktiva affärsverksamheten, ett arrangemang som hyresvärden var väl införstådd med eftersom hans bror både var innehavare av ett känt konstgalleri och sedan tidigare sovjetisk agent. Rollen som dr Lessner var inte svår för Krivitskij att spela. Tyska med österrikisk brytning talade han redan perfekt och han kunde relatera till plaster och förhållanden i Wien som en infödd. Däremot talade han varken holländska eller engelska, det senare ett väsentligt handikapp eftersom han nu befordrades och fick ansvaret för att samordna alla illegala operationer i stora delar av Västeuropa och Skandinavien, inte bara för den militära underrättelsetjänsten utan också för den fruktade statssäkerhetstjänsten NKVD:s (tidigare OGPU) utlandsorganisation.

Krivitskij skaffade sig snabbt två medarbetare, sinsemellan mycket olika men som klippta och skurna för sina respektive uppgifter. Den första var sekreteraren Magdalena Werker. Hon var holländare men behärskade flera andra språk och rekryterades, som proceduren föreskrev, via det nederländska kommunistpartiet. Hon fungerade som ett slags filter mellan täckverksamheten och underrättelsestationen; utåt var hon antikhandlare Lessners sekreterare och assistent, inåt var hon den illegale residentens kanslist och chiffrerare, i bägge rollerna diskret och lojal.

Men allt arbete sköttes inte på kontoret, inte ens dess hemliga del. Den andre medarbetaren var Johan Brusse, med täcknamnet Hans. Medan Magdalena Werker var en späd medelålders dam var Brusse en storvuxen man som officiellt arbetade som dr Lessners chaufför men som dessutom skötte allt praktiskt arbete som rörde underrättelseverksamheten; bland annat hade han hand om ett hemligt fotolaboratorium. Brusse hade också vissa kriminella färdigheter som kom väl till pass i underrättelsearbetet, som förmågan att dyrka upp lås. Wohl, som träffade Brusse i Haag 1936, karaktäriserade honom som en mästerlig låssmed.

***

Det säkerhetspolitiska läget i Europa förändrades snabbt från mitten av 1930-talet. Det som också förändrades var de politiska förhållandena i Sovjetunionen, där Stalin tog ett allt fastare grepp om makten både i landet och över Komintern, som alltmer underordnades de sovjetiska utrikespolitiska intressena. För Krivitskij var det som hände i Sovjetunionen visserligen obehagligt men trots allt av mindre betydelse jämfört med den framväxande fascismen. Han beskrev senare hur han under ett uppehåll på järnvägsstationen i Kursk 1934 fick syn på en stor grupp civila – män, kvinnor och barn – som fösts samman på perrongen och bevakades av milismän från säkerhetstjänsten. Han förstod att detta var så kallade kulaker, självägande bönder, som rensats ut i samband med tvångskollektiviseringen. Många av dem var illa klädda och synbarligen utsvultna och de väntade uppenbarligen på att deporteras österut. Krivitskij såg och förstod vad som väntade dem men slog i nästa stund bort tanken med konstaterandet att fascistiska kulsprutor samtidigt mejade ner österrikiska arbetare. Som lojal kommunist fick han inte tappa huvudmotsättningen ur sikte, inte hemfalla åt småborgerligt ömkande över det mänskliga pris byggandet av socialismen krävde.

I juli 1936 tog den europeiska fascismen ännu ett stort kliv framåt med general Francos revolt i Spanien. Försöket att kuppartat ta makten misslyckades visserligen men falangisterna bemäktigade sig snabbt en stor del av landet medan den lagliga regeringen försökte improvisera ett väpnat motstånd. Franco stöddes öppet av Tyskland och Italien medan västmakterna drev en icke-interventionslinje. Sovjetunionen avvaktade inledningsvis för att sedan sätta igång en storskalig understödsaktion, men på sina egna villkor och med sin egen dolda agenda.

Spanien låg ursprungligen utanför Krivitskijs ansvarsområde men blev hans huvuduppgift i samma stund som Stalin beslutat att ingripa i inbördeskriget. Interventionen skulle ske både öppet och dolt. Den öppna interventionen sköttes av Komintern och bestod av frivilliga från olika länder som organiserades i de internationella brigaderna. Den dolda interventionen handlade om vapenleveranser, militära rådgivare och personal från säkerhetstjänsten.

Så fort inbördeskriget brutit ut hade Krivitskij på egen hand skickat i väg två agenter, en till södra Frankrike och en till Portugal. Först i slutet av augusti 1936 fick han den formella ordern via en kurir från Moskva att omedelbart utvidga sitt operationsområde till att inkludera Spanien. All tillgänglig underrättelsepersonal skulle mobiliseras för att organisera hemliga inköp och transport av vapen till regeringssidan, en verksamhet som skulle koordineras från Paris och som Krivitskij personligen skulle vara ansvarig för. Tillsammans med sina medhjälpare byggde han upp ett nätverk av täckföretag som alla saknade synlig koppling till Sovjetunionen. Företag i ett land gjorde uppköpen, utskeppning skedde sedan från ett annat och rederiet som ombesörjde frakten kom från ett tredje, allt för att försvåra spårning av leveranserna.

Uppdraget att beväpna den illa rustade regeringssidan kunde ha blivit höjdpunkten i Krivitskijs karriär, men i stället blev han gradvis medveten om att det bakom parollerna om internationell solidaritet dolde sig något annat. Sovjetunionen organiserade visserligen vapenleveranser och skickade rådgivare, av vilka många var gamla kolleger till Krivitskij från den militära underrättelsetjänsten, bland andra hans gamle chef i Röda arméns underrättelsetjänst, general Berzin. Denne fungerade i kulisserna som den faktiske befälhavaren för de republikanska styrkorna. Men »rådgivarna« hade också en annan agenda.

Från Moskva anlände en annan kollega till Krivitskij, NKVD-officeren Alexander Orlov, med uppgift att ta kontrollen över den inre säkerheten på den republikanska sidan, som på detta sätt bit för bit kom under sovjetisk dominans. I ordern från Moskva omnämndes denne NKVD-man som Nikolskij, alias Schwed, alias Lyova, alias Orlov. Som om denna rad av täcknamn inte räckte var dessutom för säkerhets skull både efternamnet Orlov och förnamnet Alexander påhittade. Hans verkliga namn, Leiba Feldbin, användes aldrig och han kom senare under kalla kriget att bli berömd som »general Orlov«, en mytisk gestalt som han till stor del själv skapade.