En diktsamling av Karin Boye
AB Svenska Ljud Classica, 2014
Vi, vi äro äldre än ni,
jordens barn, ni stolta, ni unga.
Kaos' uråldriga röst äro vi,
Kaos' oformliga sång vi sjunga.
Vi, vi äro moln på flykt,
vi äro vind, vi äro vatten,
klagande vekt, klagande skyggt
långt genom svarta senhöstnatten.
Vi, vi äro lögn och lek,
rolös ropande lek med tårar.
Månen, vår herre, står trånande blek.
Han, kung Vesäll, drar oss och dårar.
Jordbarn - när regnet blir hårt,
härdar och ljusa hem ni bygga.
En makt han ni, som skrämmer oss svårt -
hårda stålet i händer trygga.
Kom, drick oss ur månens skål,
smaka den bleke förtrollarens safter,
kasta vid vägen ert fasta stål,
sänk er i Kaos' formlösa krafter!
Men åt solen i stormande höst
bygga ni tempel till skydd mot natten.
Vi söka ve som en rusande tröst -
vi äro vind, vi äro vatten!
Gott sticker du, törne.
Väl bita ni, markens onda små pilar.
Slapp, trög, vårdslöst tung
min fot på vägen vilar.
Tvingad hårt till spänning,
när törntagg stinger,
fjädras min svidande fot till språng -
i flykt fram han springer.
Havet vilar morgonstilla,
aldrig tyckes det stormar haft,
likt en mäktig ande
soligt morgonstilla,
tung av andakt - lätt
av klarhetens kraft.
Skarpt och noggrant speglas
klippornas nakna stup.
Genomskinligt enkelt
ligger det vida djup.
Linjeklart,
lätt och rent står allt,
tecknat säkert i luftig ro,
sköljt i doften av salt.
Linjeklar,
tankfull, jämn och ren
skrider dagen i rymdens ljus,
fin som en ädelsten.
Jag vet en väg som leder hem.
Den vägen är tung att gå.
Var vandrare där blir en fattig man
och liten och ful och grå.
Jag vet en väg som leder hem.
Den vägen är kal och ren.
Den är som att luta sin varma kind
mot obarmhärtig sten.
Men den som känt den stenen
mot kindens isade blod,
skall märka, hur mild dess hårdhet är,
hur trogen och fast och god.
Och han skall tacka stenen
och hålla det hårda kärt
och prisa det enda kämpaspel
som var sin seger värt.
O hav, hav,
hur stark den dryck du bräddar!
Din stora kyla
är helig rening klar.
Din ljusfamn
är hälsa sval för människors barn, för oss som läkdom älska.
Ty du, hav,
strålande mjukt, rytande hårt,
falskt, och troget alltid,
är liknelse skön för sköna ting:
för tappra hjärtans saltskummiga väg i världen.
Du min dag! Jag vill inte
bli bara natt och hårt slagg -