Framsida

Ulrika Ekblom

King of Sunset

Återkomsten

SAGA Egmont

King of Sunset: återkomsten

ISBN: 9788711739075

1. e-bogsudgave, 2017

Format: EPUB 2.0

Denne bog er beskyttet af lov om ophavsret. Kopiering til andet end personlig brug må kun ske efter aftale med Lindhardt og Ringhof samt forfatter.

lindhardtogringhof.dk

Lindhardt og Ringhof Forlag A/S, et selskab i Egmont

1

King of Sunset stapplade ur transporten.

Martina ledde honom sakta nedför lämmen.

– Såja, försiktigt, försiktigt pojken, såja. Vi är hemma nu. Ta det lugnt, manade hon med låg röst.

Anders Nilsson, Sunsets ägare, gick bredvid den röda hingsten och stöttade honom lätt, rädd att hästen skulle falla.

Peter, King of Sunsets tränare, stod vid sidan om, lutad mot sina kryckor och med sin gipsade fot högt över marken. Han tittade bekymrat på hingsten.

– Han är verkligen risig, sa han och flick en ilsken blick till svar av Martina.

– Men han lever och vi ska få honom frisk igen, sa hon bestämt utan att släppa Sunset med blicken.

– Ja, det är klart. Du har rätt, men vi har en lång väg att vandra, sa Peter dystert och tänkte, inte utan sorg, att hästen förmodligen aldrig mer skulle kunna tävla. Peter önskade av hela sitt hjärta att han hade fel, men innerst inne trodde han att Sunset nog gjort sitt på tävlingsbanan nu. Förhoppningsvis kunde han bli en bra avelshingst, men Sunset skulle aldrig vara först över mållinjen igen. Det var en tanke som smärtade, King of Sunset hade så mycket mer att ge. Som det nu var fick de vara glada att han var vid liv.

Martina svarade inte Peter. Hon var trött och sliten efter tiden i USA och resan hem hade varit en mardröm. Även om Martina var glad att de äntligen var hemma igen så delade hon Peters oro, men ville bara inte visa den. Sunset levde i alla fall och det var det viktigaste. Hon hoppades att han skulle bli piggare bara han fick komma in i sin egen box och träffa Smulan, Mirakel och ”Fölis” igen. Men hon visste att Peter hade rätt. Det skulle ta tid innan Sunset var sig själv igen – om han någonsin skulle bli det.

Han hade varit så nära döden där i USA. Ingen hade trott att King of Sunset skulle överleva giftet han fått i sig efter VM-segern. Conny, Sunsets förre tränare och Peter och Martinas läromästare, hade berusad och förblindad av hat lyckats ta sig förbi vakterna och gett Sunset en spruta fylld av ett förlamande gift. Martina skulle aldrig glömma den dagen som så snabbt förvandlades från största glädje till djupaste sorg. Hon visste att Conny ville döda Sunset, som han klandrade för sin egen misslyckade karriär, men hon hade inte i sin vildaste fantasi drömt om att han verkligen skulle lyckas. Vakterna hade fått Martina att glömma faran och när Sunset segnade ned framför fötterna på henne, förstod hon först inte vad som hänt. Chocken kom först senare. I över en veckas tid svävade King of Sunset mellan liv och död och alla gav upp hoppet utom Martina. Hon vägrade att lyssna på veterinärerna som sa att det var för sent. Hon vakade dygnet runt vid fuxens sida. King of Sunset var hennes bästa vän och Martina och den vilda hingsten hade gått igenom så mycket tillsammans. Aldrig att hon skulle överge honom. Hon hade varit där när Sunset äntligen vaknade upp, och när han försiktigt lyfte på huvudet och gnäggade svagt, var det det härligaste ljud Martina hade hört på evigheter.

Martina blev arg när hon tänkte på Conny. Hon hade aldrig trott att hon skulle kunna hata honom, men nu gjorde hon det faktiskt. Han hade ställt till med så mycket elände och var inte alls den Conny hon lärt känna.

Allt hade börjat med att Martina blev skötare till Smulan, som stod i Connys stall. Det var så hon lärt känna Peter, Sunset, Anders och alla de andra. Conny hade varit en framgångsrik travtränare, men när segrarna uteblev och hästägarna, den ena efter den andra, lämnade hans stall, började han dricka. Anders, som var en gammal vän till Conny, ville hjälpa honom och bestämde att Conny skulle få träna stjärnskottet King of Sunset. Martina fick efter mycket rabalder bli hingstens skötare och efter det var ingenting sig mera likt. King of Sunset hade ett häftigt temperament och gillade inte främmande människor, men han litade på Martina och deras vänskap hade lett till många äventyr. Det senaste i USA där Sunset vunnit VM och Martina blivit förälskad i Kevin. Martina tyckte att det var en evighet sedan han vinkade av henne vid flygplatsen. Sunset hade varit så mycket piggare då, flygresan hade tagit hårt på honom. Han var betydligt sämre nu, men Martina var ändå glad att de äntligen var hemma igen.

Martina såg sig omkring. Allt var sig likt. Det vita putsade stenhuset, det nya fina stallet, de stora vidsträckta, lummiga hagarna. Hon älskade verkligen det här stället. Det hade varit roligt i USA, men detta var ändå världens bästa plats. Martina såg Smulan på avstånd. Hon gick i hagen längst bort, nyfiket tittande mot gårdsplanen och all uppståndelse. Vid hennes sida sprang Sunsets förstfödda, lilla ”Fölis”, en liten fuxhingst som var pappa upp i dagen till utseendet, men som verkade ha ärvt Smulans vänliga sätt.

Martina tyckte det var dags att han fick ett riktigt namn, ett ståtligt ett som passade en vacker häst som honom. Hon var säker på att lillhingsten skulle bli en skönhet som vuxen. Han var redan muskulös och hade ett vackert huvud och de rätta proportionerna. Martina log när hon såg Smulan och ”Fölis”. Hon började redan känna sig bättre till mods. Det räckte tydligen att andas den värmländska luften för att bli på bättre humör. Hon log och strök en ostyrig lock ur ansiktet.

Martinas hår var långt och självlockigt och innehöll för det mesta både halm och hö. Hon hade violblå ögon och en bestämd blick som talade om att hon var en tjej med mycket skinn på näsan. Martina hade skött Sunset i snart två år, men tyckte själv att det kändes som en längre tid. Det var så mycket som hänt sedan Sunset kom till stallet. Ibland undrade hon vad hon gjorde innan hon började sköta honom.

Martina tittade i hagen precis intill stallet, där Mirakel gick. Den tuffa, rangliga ett och ett halvåringen skulle snart bli inkörd. Mirakel var fullkomligt övertygad om att jordens nav snurrade runt honom. Han såg sig, trots sin ringa ålder, som kung på gården. Och det var också därför han nu skriade utmanande mot Sunset.

– Han är så söt, sa Martina.

Peter och Anders log också vid åsynen av den lilla karska unghästen som sprang fram och tillbaka utmed staketet. Sunset lyfte inte ens blicken. Han stannade bakom Martina, huvudet hängde, håremmen var matt och revbenen stack ut. Peter tittade sorgset på hingsten.

– Jag undrar vad det var Conny gav honom egentligen.

– Det kommer vi nog aldrig att få veta, sa Anders. – Veterinärerna tog massor av prover, men kunde inte svara på det. Det enda de med säkerhet kunde säga var att det måste vara oerhört starkt. De sa gång på gång att det var ett under att han överhuvudtaget överlevt.

– Men det är otroligt så risig han ser ut. Det är nästan ofattbart att det bara handlar om några veckor. Tänk vilken form han var i när han åkte. Det går nästan inte att se att det är samma häst, sa Peter bedrövat.

– Nej, det är svårt att tro att det här är en VM-vinnare, sa Anders med lika mycket sorg i stämman. Ingen var oberörd av att se den vackra hingsten i så dåligt skick.

– Men vi får inte glömma bort att det var ett fantastiskt lopp Sunset gjorde. Han gav verkligen allt. Sunset är en kämpe. Det har han bevisat för oss mer än en gång och jag vet att han kommer att kämpa den här gången också. Ett par veckor här hemma i hagen kommer att göra honom som ny igen, sa Peter och grimaserade till av smärta.

– Hur är det? Har du ont i foten? undrade Anders oroligt.

– Ja, lite grann, erkände Peter.

– Gå och sätt dig och vila en stund. Du borde inte vara här alls idag, sa Anders vänligt.

Anders Nilsson ägde King of Sunset, men han visste, att utan Peter och Martina skulle Sunset aldrig ha blivit så framgångsrik. Det var Anders säker på och han, Peter och Martina hade upplevt så mycket tillsammans under åren och de trivdes verkligen ihop trots åldersskillnaden. Martina var den enda Sunset hade något riktigt förtroende för och Anders tyckte det var fascinerande att se dem tillsammans. De var verkligen vänner. Martina stod för tryggheten och Peter för kunskapen, vad det gällde träning och matchning. Anders visste att hans egen roll i stort sett enbart handlade om pengar. Han hade ett brinnande intresse för trav, men kunde inte så mycket om hästar.

Peter hade brutit fotleden strax innan Sunsets VM-start. Han hade suttit i samma bil som Conny i en vansinnesfärd på jakt efter Sunset. Den gången slutade det i en våldsam krasch där Conny klarade sig oskadd, men Peter fick föras till sjukhus. Han var fortfarande gipsad efter den olyckan och benet ville inte riktigt läkas.

– Jag har ont, men jag mår bättre än han där, sa Peter och pekade med kryckan mot hingsten och fortsatte:

– Vi måste ha hit veterinären så fort som möjligt. Han verkar ha jätteont.

– Det värsta är att vi inte har en aning om var felet sitter. Giftet är så vitt vi vet ute ur kroppen. Det kan hända att han bara är dålig efter allt han gått igenom, men som du säger så ser han verkligen ut att ha ont, men var? Det verkar som om han har ont överallt, sa Anders.

Martina stod vid Sunsets sida och strök honom på halsen samtidigt som hon pratade lågt med honom.

Hans lingula man hängde i stripor och ögonen saknade all glans.

– Såja, vännen, såja. Nu är vi snart inne. Några steg till så är du hemma. Kämpa på. Du kan.

Stelt och mycket långsamt stapplade den forna stjärntravaren in i stallet.

2

Martina betraktade Sunset med tårfyllda ögon.

– Han verkar knappt känna igen sig, sa hon till Peter och Anders. Sunset stod i sin box men visade ingen glädje över att vara hemma. Han var stilla och apatisk.

– Nej, det är för bedrövligt. Vi måste få hit veterinären. Det här är något som jag inte klarar av, sa Peter bekymrat. – Jag tyckte han verkade piggare i USA.

– Ja, det var han, mycket piggare, men flygresan var jobbig. Han hade tydligen inte de extrakrafter som behövdes för att orka med den. Vi kanske skulle ha stannat kvar längre.

– Det är möjligt, fast jag vet inte hur det skulle ha löst sig rent praktiskt. Du har redan missat två veckor i skolan. Du hade definitivt varit tvungen att åka hem, sa Peter vänligt. Anders nickade instämmande.

– Jag har dåligt samvete för att du varit borta från din familj så länge. Dina föräldrar är verkligen snälla som gått med på det här.

– De vet att Sunset är det viktigaste som finns för mig, sa Martina.

– Du glömmer inte bort någon nu? sa plötsligt en välbekant röst i andra änden av stallet.

– Robin! Jag undrade just var du höll hus. Martinas ansikte sprack upp i ett stort leende som för en sekund suddade ut all trötthet. Robin var Martinas pojkvän och Anders son. Han var inte alls lika hästintresserad som de andra trots att både Anders och Martina gjorde sitt bästa för att ”frälsa” honom.

– Jag är aldrig långt borta. Det borde du väl veta, sa han glatt. Martina log stort mot Robin Det var länge sedan de setts och hon hade längtat efter honom, men på något underligt vis kände hon sig nästan blyg. Martina visste att det var fånigt, men hon var ändå lite förlägen. Hon önskade att Anders och Peter inte hade varit där och det var som om de läst hennes tankar.

– Jag går in och ringer efter veterinären, sa Anders och gick med raska steg mot huset. Martina hann se det lilla leendet som lekte i hans i mungipa. Peter i sin tur, började mumla något om att han skulle gå ut och titta till Mirakel och hoppade sedan lika plötsligt iväg.

– Hur är det? frågade Robin och tog hennes hand.

Martina hade inte vågat möta hans blick än och hon kände hur kinderna färgades svagt rosa. Förbaskat också. Hon avskydde att rodna. Det var så förargligt.

– Så där, svarade hon. – Jag är trött, jättetrött faktiskt. Det känns som om ögonen är fulla i grus. Jag skulle kunna somna stående. Anders kanske kan köra mig hem sedan, men först vill jag höra vad veterinären har att säga.

Hon tyckte om att stå nära Robin och känna hans hand i sin. Hon hade längtat så efter honom. När det hade känts som värst, hela världen var i kaos och allt bara hade handlat om Sunset, blev hon lugn av att tänka på Robin. Världens snällaste Robin, som hon tyckte så mycket om, som inte brydde sig om hästar och som hellre satt vid datorn än i en sulky. Hon gav honom en snabb nästan skygg puss. Robin drog henne intill sig och då kändes allt som vanligt igen. Blygheten var borta, det var ju Robin, hennes Robin.

– Det är skönt att du är hemma igen, mumlade han med ansiktet i hennes hår.

– Mmm, jag har längtat efter dig.

– Har du verkligen det?

– Ja, det är klart. Det vet du väl, sa Martina och kände ett styng av dåligt samvete. Hon visste vad Robin tänkte på. Kevin. Martina hade träffat Kevin i USA. Han var flera år äldre och arbetade som hästskötare åt en travtränare. Han hade dessutom skött om King of Sunset innan Anders köpte honom. Martina hade kämpat emot, men hon hade trots det blivit förälskad i Kevin. Ingenting hade egentligen hänt, men Martina kände sig ändå som en svikare. Hon hade väl inte längtat så mycket efter Robin som hon borde ha gjort. Men Kevin var på andra sidan jordklotet, långt borta ifrån henne och Robin. Kevin var historia. Det var i alla fall vad Martina forsökte intala sig. Det var Robin hon var kär i.

Robin sa inte ett ord om Kevin och inte Martina heller. Robin hade träffat Kevin, och Martina kände på sig att han anade att Martina blivit förälskad.

Plötsligt hördes ett tungt stönande bakom dem. Martina vände sig snabbt om och hann precis se hur Sunset sjönk ihop – till synes helt livlös.

3

– Hjälp! Peter, hjälp! Martina ropade förtvivlat samtidigt som hon skyndade in till Sunset i hans box.

– Spring efter Peter och Anders! Se till så veterinären kommer hit på en gång, skrek Martina till Robin som sprang så fort han orkade. Han krockade nästan med Peter.

– Vad är det som händer? ropade Peter samtidigt som han hoppade framåt så fort han kunde på sina kryckor.

I samma ögonblick var Martina framme hos Sunset som låg på sidan med benen stelt utsträckta och ögonen slutna. – Han är död. Han är död, kved Martina förskräckt. Men när hon kom närmare hörde hon att Sunset andades, tunga mödosama andetag. Martina satte sig på knä vid hans huvud. Hingsten reagerade inte.

– Peter, vad ska vi göra? sa Martina med gråt i rösten. Alla tankar på Kevin och Robin var som bortblåsta. Det enda som betydde någonting var Sunset.

– Andas han? ville Peter veta som nu lyckats krångla sig in med sina kryckor genom den öppna boxdörren.

– Ja, men långsamt. Han verkar vara medvetslös igen, sa Martina som inte klarade att hålla tårarna tillbaka längre. Hon lutade sitt huvud mot Sunsets och grät.

– Sunset, älskade Sunset. Du måste kämpa. Du måste. Du får inte ge upp. Hennes röst var så förtvivlad att det gjorde ont i Peter.

Han lade sina kryckor i halmen och sjönk försiktigt ned på knä bredvid Martina. Han strök henne sakta över kinden.

– Det ordnar sig Martina. Det ordnar sig, det vet du att det gör.

– Han orkar inte hur mycket som helst, snyftade Martina. – Han har kämpat så länge. Han kanske inte klarar mer. Han kanske bara kämpade för att få komma hem och dö.

– Struntprat. Det finns ingen häst som vill leva så gärna som Sunset. Om du tänker efter så vet du det, men du är mte heller dig själv just nu. Du har också kämpat hårt Martina. Du behöver också vila.

Martina snyftade tyst. Hon svarade inte, hon bara borrade in ansiktet djupare i Sunsets man. ”Han får inte dö. Han får inte dö”, tänkte hon om och om igen.

Peter började varsamt känna efter Sunsets puls. Han tittade på sin klocka, räknade pulsslagen och rynkade pannan. Det såg inte bra ut. Peter kände sig maktlös. Han visste inte vad han skulle ta sig till. Hans många år med hästar hade lärt honom mycket, men detta var inte kolik eller korsförlamning. Det här var något annat. Något värre, dödligare. Peter kände sig kall av skräck inombords. Det fanns inget han kunde göra.

I samma stund kom Anders och Robin springande.

– Veterinären är på väg. Jag stod just och pratade med honom i telefonen när Robin kom inrusande. Stellan slängde sig i bilen direkt. Hur är det med Sunset? sa Anders med andan i halsen.

– Illa, svarade Peter kort och lade sin hand på ryggen på den snyftande Martina.

Anders och Robin stod kvar utanför boxdörren. De visste inte vad de skulle ta sig till. De kunde bara vänta och hoppas att Sunset skulle orka den här gången också. Anders drog Robin intill sig.

Stellan var snabbt på plats. Han hade behandlat Sunset förut och var van vid den egensinniga och viljestarka hingsten. Trots att han visste att Sunset var dålig, hade ingenting kunnat förbereda honom på den syn som mötte honom. Det högg till i hjärtat när han såg Martinas förtvivlan och Peters sorg där de satt hos den livlösa hästen. Anders och Robin såg lika handfallna och hjälplösa ut. Ingen av dem kunde göra något för att hjälpa hingsten. Stellan hoppades att han själv skulle kunna göra det. Han var inte övertygad, men visade inte med en min sin osäkerhet. I stället tog han snabbt kommandot.

– Martina, flytta lite på dig. Jag måste få undersöka honom, sa Stellan barskt. Martina slutade snyfta och flyttade sig bakåt för att ge plats åt Stellan. Han undersökte Sunset grundligt.

– Jag tänker ge honom dropp, sa han och började snabbt plocka fram de nödvändiga grejorna.

– Ni vet att jag har pratat med veterinärerna i USA. De vet fortfarande inte vad det är för gift han fått i sig, men de trodde att faran skulle vara över. Tyvärr verkar det inte så, men de gav mig tipset att använda dropp. Droppet ökar blodgenomströmningen och hjälper honom att själv motarbeta giftet. Det finns visst en del av det kvar i kroppen annars skulle han inte ha klappat igenom så här, förklarade Stellan.

Martina som lugnat sig, började snabbt att hjälpa honom. Hon visste hur det skulle gå till, hon hade gjort det många gånger på djursjukhuset i USA. Martina tyckte det kändes skönt att Stellan var där, att det fanns någon som visste vad som skulle göras. De gjorde en provisorisk droppställning med hjälp av en kratta. Sunset stönade till igen och genast var Martina hos honom. Hon satt på huk bredvid hans huvud och strök honom över pannan som om han vore ett febersjukt barn.

– Såja, vännen. Snart blir du bättre. Det kommer att ordna sig. Allt kommer att bli bra, sa hon om och om igen. Ingen annan i stallet sa något och en halvtimme gick utan att någon märkbar förändring märktes hos Sunset. Robin började oroligt skruva på sig.

– Jag kanske ska gå och ringa till Martinas mamma och pappa. De börjar väl undra var hon är, sa han till slut.

– Ja, gör det, sa Anders. Martina borde hem dessutom, hem och sova. Martina tittade snabbt upp.

– Var inte dum. Jag åker inte härifrån så länge Sunset är så här dålig, sa hon samtidigt som tårarna började trilla igen.

Peter kravlade fram till Martina och kramade om henne.

– Martina, du har vakat över Sunset dag och natt i flera veckor. Du skulle nog behöva komma hem och sova i din egen säng. Jag lovar att stanna hos Sunset.

– Jag med, sa Stellan och Anders i kör. Martina log lite genom tårarna.

– Ska ni sova här alla tre lär det bli trångt i boxen, sa hon. – Men jag stannar, så då blir vi fyra.

Peter och Stellans blickar möttes över Martinas huvud.

– Martina, jag tror du ska lyssna på Peter. Jag ser att du är helt slut, sa Stellan och betraktade den bleka flickan.

– Jag som trodde du var djurdoktor och inte människodoktor, sa Martina beskt.

– Ja, du har rätt och det är därför du i lugn och ro kan sova hemma i din egen säng, i ditt eget rum i natt. Jag tar hand om Sunset. Vi klarar oss utan dig, sa Stellan bestämt.

Martina började snyfta. Peter drog henne intill sig igen. Han tyckte så förskräckligt synd om henne. Hon verkade helt färdig. Hon som aldrig brukade gråta, som varit modig och tapper så länge. Det var lätt att glömma att hon inte var äldre än hon var. Peter påminde sig om att Martina levt med Sunset nästan dygnet runt den sista tiden. Martinas snyftningar lugnade sig, men hon satt kvar hos Sunset tills hennes föräldrar, Johanna och Gunnar, dök upp. Johanna som normalt var livrädd för hästar gick resolut in i boxen och lade armarna om Martina.

– Såja, lilla gumman. Vi åker hem. Det är tillräckligt många här som kan ta hand om Sunset. Nu ska vi ta hand om dig.

4

Martina mindes knappt hur hon kom hem. Allt var som i en dimma. Hon kom ihåg att hon satt i baksätet med mammas armar omkring sig och att det kändes skönt. Sedan mindes hon ingenting förrän hon vaknade upp i sin egen säng. Solen sken utanför fönstret och i fotänden låg hennes hund Bianca. Martina sträckte på sig och njöt av att vara hemma. Bianca upptäckte att hon var vaken och allt blev plötsligt ett enda trassel av våt tunga, stora tassar och en massa päls. Bianca visste inte till sig av glädje.

– Sluta, sluta Bianca, skrattade Martina samtidigt som hon försökte värja sig. Martinas mamma, som hört oväsendet kom in. Hon hade ett förkläde på sig och från köket kom den härliga doften av nybakat bröd.

– Ja, vi har saknat dig allihop, men Bianca har varit värst. Det är inte så lätt att förklara för en hund att lillmatte snart kommer tillbaka. Bianca har legat i din säng varenda natt och väntat. Vår vovve har inte alls varit sitt vanliga glada jag. Hon undrade nog om du övergivit henne för alltid, berättade Johanna.

– Stackars Bianca, trodde du verkligen att matte skulle lämna dig? sa Martina och klappade om sin hund som lagt sig tillrätta i hennes knä och inte släppte sin matte med blicken för en sekund. Martina hade saknat Bianca också. Hon hade längtat efter henne varje dag, lika mycket som hon längtat efter mamma, och pappa. Det var verkligen underbart att vara hemma igen. Martina tyckte det kändes som om hon varit borta en evighet, fast det egentligen bara handlade om några veckor.

– Har du hört något om Sunset? frågade Martina oroligt.

– Jag undrade nästan när frågan skulle komma. Jo, Anders har ringt. Sunset är bättre. Han är på benen igen. Han är inte pigg, men han är i alla fall inte medvetslös längre.

Martinas ansikte sprack upp i ett stort leende.

Åh, vad skönt. Jag var så rädd att han skulle dö. Jag trodde inte att jag skulle kunna sova när han var så dålig, men det gick tydligen.

– Ja, det gjorde visst det. Du har sovit nästan ett dygn, sa Johanna.

– Oj, jag var nog tröttare än jag trodde.

– Ja, tydligen, men nu när du känner dig piggare måste du och jag ha ett allvarligt samtal. Johannas ansikte såg med ens ovanligt strängt och allvarligt ut. Johanna var ljus och liten, och visste man inte om det, var det ingen som kunde tro att hon var Martinas mamma. De var olika som natt och dag till utseendet, men lika på andra sätt. Båda var lugna och otroligt envisa.

Martina grimaserade. – Och jag vet precis vad det samtalet kommer att handla om. Skolan, sa hon.

– Ja, just det. Du har varit börta alldeles for mycket. Du har massor att ta igen.

– Men du vet att jag vill jobba med hästar.

– Ja, men du kan inte vara hästskötare i hela ditt liv. Tänk på när du gifter dig och får barn till exempel. Det går inte att försörja en familj på att mocka boxar och borsta hästar. Martina grimaserade ännu vildare.

– Mamma! sa hon irriterat. – Jag ska inte gifta mig! Och jag ska inte ha barn, sa Martina med eftertryck.

– Det, tror du nu, ja. Johanna satte sig på en stol som stod bredvid sängen och tittade på sin dotter.

– Jag är så glad att du är hemma. Vi har varit så oroliga för dig, sa hon och strök Martina över kinden.

– Jag klarar mig, det vet du, sa Martina trotsigt. Hon var trött på samtalsämnet. Det var redan uttjatat. De hade talat om det många gånger förut.

– Ja, du är verkligen en riktig tuffing du, men det hjälper inte. Även tuffingar måste ha en utbildning. Jag vet att du vill jobba med hästar, så varför inte som veterinär? Det borde väl passa dig.

Martina satt tyst. Hon hade också lekt med tanken på att bli veterinär, speciellt under tiden på djursjukhuset. De hade varit så skickliga och hon skulle gärna vilja kunna allt de kunde, men för att bli veterinär krävdes det verkligen att hon lade ned sin själ i skolan. Martina var inte säker på om hon ville det. Det var som om Johanna läst hennes tankar.

– Det krävs bra betyg för att bli veterinär men det skulle du klara om du verkligen gav dig sjutton på det.

– Kanske, sa Martina tvekande, men då skulle jag inte kunna vara lika mycket i stallet.

– Nej, just det, sa Johanna med ett underligt uttryck i ansiktet. Martina förstod direkt att det var fara å färde. När mamma såg ut så där, betydde det problem. Martina kröp automatiskt närmare Bianca som gav henne en snabb slick i ansiktet. Martina strök bort den blöta hundpussen med täcket och väntade på vad som skulle komma. Hon kände på sig att det var något som hon inte ville höra.

– Pappa och jag har pratat mycket om det här och vi tycker att du lägger för mycket tid på hästarna. Vi vill att du är mindre i stallet och mer i skolan. Du måste börja tänka på din framtid.

– Men min framtid är hos hästarna, protesterade Martina ilsket.

– Det är vad du tycker nu, men om tio år kommer du säkert att se helt annorlunda på saken.

– Det kommer jag inte alls, sa Martina.