SAGA Egmont
Smedstorps BK: vinna eller försvinna
Copyright © 1998, 2017 Ulrika Ekblom og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S
All rights reserved
ISBN: 9788711739082
1. e-bok version, 2017
Format: EPUB 2.0
SAGA Egmont www.saga-books.com – a part of Egmont, www.egmont.com
Inget skulle bli som förr.
Hannah betraktade sin nya klass. Hon stod i dörröppningen. Ensam. Hon var sen och alla andra hade redan gått och satt sig. De stirrade på henne. Nykomlingen.
Två flickor på den första raden viskade med huvudena tätt ihop. Den ena började fnittra och alla vände sig förväntansfullt mot dem.
Hannas nya fröken utlöste en ofrånkomlig katastrof när hon presenterade den nya eleven.
– Det här är Hannah. Hon kommer från en skola på landet…
– Det ser vi väl, sa den ena av de viskande flickorna och alla började gapskratta.
Hannah föddes i en liten by som hette Korsnäs där alla kände alla. Hon bodde med sin pappa, Henrik, som var bonde och tillsammans skötte de djur och åkrar.
Hannah fick tidigt lära sig att köra traktor, att hjälpa kalvar till världen och skilja på bra och dåligt hö. Hon visste när det var dags att så och när det var dags att skörda. I Korsnäs bodde mest äldre människor så Hannah hade inte många lekkamrater, men när hon fyllde sju år började hon i den lilla byskolan.
– Det är jättekul i skolan, fast du får nog jobbigt nu när jag kommer att vara borta hela dagarna, sa Hannah lite bekymrat till sin pappa efter första skoldagen.
– Åja, jag får väl försöka klara mig. Du måste ju gå i skolan.
– Ja, och det är roligt fast jag redan kan läsa, sa Hannah.
I skolan, var de andra barnen, som Henrik brukade säga med ett skratt, också ”bonnungar”. Det var inte ovanligt att de fick ledigt en dag eller två för att hjälpa till hemma på gården. Inte var det många som brydde sig om vilka kläder som var moderna eller vilken musik som låg etta på topplistan, heller.
Hannahs första riktiga vän fick hon i första klass. Han hette Erik och var precis som hon, rödhårig, men Eriks hårfärg liknande mer en urvattnad morot på hösten. Han brukade säga att Hannahs hår såg ut som eld, som en riktig majbrasa. Han sa det alltid med ett stort flin, men det var ingen som inte lade märke till Hannahs hår. Det skiftade från ljusrött till skarpaste vallmorött och föll i långa krusiga vågor längs hennes rygg. Det var stort, för det mesta också rufsigt och inramade hennes lilla hjärtformade ansikte. Hon hade sneda gröna ögon och var ganska lång men trots det spensligt byggd. Erik tyckte att hon hade ben som en giraff och föreslog ofta att hon skulle bli höjdhoppare. Hannah var söt utan att för den skull vara någon skönhet, men det var det där med håret. Det gick inte att missa Hannah. Hennes hår sög blickarna till sig som en godispåse på dagis. Vart hon än kom och hur tyst hon än var så hamnade hon alltid i blickfånget.
Det var tack vare håret som Erik och Hannah blev kompisar. Det var en äldre flicka i skolan som hade gjort till sin favoritsysselsättning att småretas med dem.
”Rödluvan. Lilla, lilla rödluvan”, brukade hon ropa utmanande åt såväl Erik som Hannah. Hennes favoritskämt var att låta som en brandbil så fort någon av dem kom i närheten. Hon var för stor och skräckinjagande för att de skulle våga sig på att ge igen, men glåporden ledde i alla fall till att Hannah och Erik blev vänner.
– Ibland undrar jag vad jag gjorde hela dagarna innan jag lärde känna dig, sa hon till Erik som bara skrattade:
– Du mockade i ladugården, pysslade om fåren eller körde in hö. Precis som jag.
Åren gick, Hannah växte, fick ännu längre ben och blev alltmer lik den mamma hon aldrig fått lära känna.
Sara hade dött strax efter Hannahs födelse, så henne hade hon inget som helst minne av. Hon visste överhuvudtaget inte mycket om sin mamma eftersom Henrik inte ville prata om henne.
– Jag tror att han fortfarande är ledsen över att mamma är död. Han har ju faktiskt inte skaffat sig någon ny fru, förklarade Hannah för Erik.
Hannah hade en bild på sin mor i sitt rum. Den var tagen innan Sara och Henrik gifte sig. Sara var ung och söt och log på fotografiet som satt i en tjock vacker guldram.
– Ni är jättelika, sa Erik ivrigt. Han var nyfiken på Sara. Han lyfte upp det inramade fotot och pekade.
– Kolla håret, det ser precis ut som ditt och ögonen är lika kattgröna som dina. Erik kisade och höll bilden närmare ansiktet för att riktigt se alla detaljerna.
– Hon är faktiskt söt, sa han med förvåning i rösten.
– Ge hit! sa Hannah med skarp röst. Hon tyckte inte om att Erik frågade så mycket om Sara. Visst hade Erik rätt, hon var lik sin mamma, men Hannah tyckte mest det var håret.
– Jag är faktiskt lik pappa också. Kolla näsan, sa hon lite förargat.
Erik studerade hennes näsa ingående och tog återigen tag i fotografiet på Sara.
– Mmm, kanske. Din är knöligare, mer lik en potatis.
Hannah kastade argt en kudde på Erik som duckade med ett skratt.
Hannah brukade ofta fantisera om sin mamma. De få ord hon lyckats få ur Henrik gav inte mycket. Det var inte så att hon egentligen saknade en mamma. Hon hade aldrig haft någon och hade ingen aning om hur det var att ha en, men hon brukade fundera över hur Sara hade varit som människa. Det enda Hannah med säkerhet visste var att hon var född i Frankrike och att Henrik hade träffat henne när han varit där och spelat en fotbollslandskamp.
Henrik hade varit en duktig fotbollsspelare. Han talade inte mycket om den tiden heller, men Hannahs farmor hade visat henne en klippbok full av artiklar om honom. Han hade många av sina priser kvar i ett skåp i vardagsrummet och ibland brukade Hannah plocka fram dem och fantisera ihop historier runt klenoderna. Erik var jätteintresserad av prissamlingen, lika nyfiken som han var över Sara. Första gången han var hemma hos Hannah dök han in i prisskåpet och skrikit av hänförelse.
– Kolla, en SM-medalj, och här en landslagströja! Han måste ha varit hur bra som helst.
I samma ögonblick kom Henrik in genom dörren. Han log åt Eriks förtjusning. Erik bombaderade honom med frågor och till Hannahs förvåning berättade Henrik om några av sina landslagsmatcher och om sina många år i allsvenskan.
– Men varför slutade du egentligen att spela? frågade Erik. Hans ansikte lyste av iver. Vilken grej. Det här hade han ingen aning om, tänk att Hannahs pappa varit proffs.
Erik som älskade fotboll och drömde om att bli en ny Thomas Brolin trodde inte sina ögon. När inte Henrik svarade blev han otålig och frågade igen samtidigt som han ivrigt fingrade på en av SM-medaljerna.
– Berätta, varför slutade du spela?
Hannah suckade och önskade att Erik inte varit så nyfiken. Hon visste att pappa inte gillade samtalsämnet. Hannah fick rätt. Henriks ansikte mörknade och han reste sig snabbt. Han tittade inte på dem men Hannah såg att han var arg. Erik som inte hade märkt något envisades:
– Berätta nu. Varför slutade du med fotbollen? Du kunde ha blivit tränare eller vad som helst. Du måste ju ha varit jätteduktig. Wow, så många medaljer har jag nog aldrig sett på en och samma gång.
Henriks mörka bruna ögon mötte Eriks blå. Han svalde hårt och rösten var allvarlig när han till slut svarade.
– Därför att Hannahs mor dog. Hade det inte varit för den där förbannade fotbollen, hade hon kanske levt idag.
Hannah och Erik lyckades inte få ur Henrik mer. Han hade bara gått sin väg och lämnat dem med alla frågor. Den kvällen bestämde Hannah sig för att försöka med farmor. Hon tänkte länge innan hon beslutade sig för att ringa, men när hon väl bestämt sig gick det undan. Farmor hann knappt säga hej, innan Hannah snabbt började prata.
– Du måste berätta varför mamma dog. Berätta nu! sa hon uppfordrande.
– Hej Hannah! Har det hänt något speciellt? Du låter upprörd, hördes farmors lugna röst i luren.
– Nej, inte mer än att jag vill veta mer om Sara. Är det så konstigt? Hon var ändå min mamma. Min, sa Hannah bestämt och nästan ilsket.
Farmor satt tyst länge, så länge att Hannah till slut ropade hallå.
– Ja, jag är kvar. Jag tänker. Du förstår, det här är inte så lätt. Vill inte din far berätta kan jag inte göra det.
– Varför inte det då? sa Hannah trumpet.
– Faktum är att jag har lovat honom att inte göra det. Du förstår, han tog Saras död väldigt hårt. Mycket hårdare än någon av oss andra kan förstå. De tyckte så mycket om varandra.
– Men varför dog mamma då? Hannahs röst vädjade om ett svar. Hon hörde hur farmor suckade. Hannahs hjärta slog hårt, hårt. Hon hade aldrig förut fört det här på tal. Det hade liksom varit underförstått att det var förbjudet. Men plötslig kändes det väldigt viktigt att få veta.
– Har han inte berättat det heller? Farmors röst lät sorgsen.
– Nej. Snälla farmor, jag måste få veta.
– Jag ska tala med Henrik. Det är det enda jag kan göra. Du ska veta att din mamma var en fin människa, och att du på många sätt är lik henne. Du får inte bli arg på pappa för att han inte orkar prata om Sara. Han tycker att det var hans fel att hon dog.
– Var det det då? Hannah höll andan. Hon var lite rädd för svaret som skulle komma.
– Nej, absolut inte. De älskade varandra så mycket, en sådan kärlek är det inte många som får uppleva. Farmor suckade igen.
– Lovar du att prata med pappa?
– Ja, men hoppas inte för mycket. Henrik vill inte att man pratar om Sara. Du ska veta, att fast jag är hans mamma törs jag knappt nämna hennes namn så han hör det, men jag lovar, för din skull ska jag försöka. Jag tycker det är på tiden. Jag trodde faktiskt att han hade berättat något för dig.
När Hannah lade på luren kände hon sig för första gången ledsen över mammas död. Hon hade ju aldrig egentligen känt Sara, men den främmande kvinnan på fotografiet hade ändå varit hennes mor. Det var så mycket Hannah ville veta.
Hur hade hon varit till sättet? Glad och högljudd eller tyst och försynt? Vad hade hon tyckt om att göra? Och så den viktigaste frågan av alla: Varför hade hon egentligen dött?
Hannah försökte prata med Henrik om Sara en gång till, men hans ilskna uppsyn fick henne att tystna. Henrik hade varit arg väldigt ofta på sista tiden. Det kändes konstigt. Henrik brukade inte vara den som blev sur i första taget, men de senaste veckorna hade han brusat upp flera gånger och skällt på både henne och Erik. Han var sig inte lik och Hannah oroade sig. Hon funderade på om han var arg för att hon hade frågat för mycket. Han brukade inte vara så där grinig. Hon bestämde sig för att inte vara så nyfiken. Då kanske Henrik skulle sluta vara ledsen och arg.
En sensommarkväll, som för alltid skulle etsa sig fast i hennes minne, fick hon svaret på vad det var som Henrik grubblat över. Erik och Hannah var i ladugården och lekte med de månadsgamla kalvarna, när Henrik plötsligt ropade på Hannah. Luften var fortfarande varm trots att klockan var mycket. I trädgården blommade de sista rosorna för fullt. Deras sötaktiga doft spred sig över hela gården och blandades med dofterna av kossor och nyslaget hö. Det var en härlig kväll, men för Hannah skulle den snart förvandlas till en mardröm. Henrik såg allvarlig ut. Han satt i deras stora, ombonade vardagsrum och väntade på henne. Redan när han hade ropat, visste hon att det var något speciellt. Hans röst hade låtit konstig och nu satt han där i soffan och såg så ledsen ut. Hannah stod stilla och tittade på honom. Det högg till i mellangärdet på henne av rädsla, något var väldigt galet.
– Har det hänt något? frågade hon med spänd röst.
– Sätt dig! Henrik lät ovänlig, som om hon hade gjort något dumt.
– Det jag ska berätta nu är inte roligt, Hannah. Han tystnade. Hannah satte sig långsamt bredvid sin pappa i soffan. Hans bruna ögon mötte hennes gröna sneda kattögon. Henrik satt tyst länge och bara tittade på henne. Han svalde hårt och tog hennes hand. Den kändes varm och trygg över hennes. Full av valkar, men stor och vänlig. Pappas näve som inte speciellt ofta höll i henne så.
– Vi måste flytta.
Henriks ord var som ett knytnävsslag. Hannah kände sig plötsligt illamående och rummet började snurra. Det kunde bara inte vara sant. Det måste vara en mardröm. Skojade han? De kunde inte flytta. Det här var deras hus. Det var här de bodde.
Hannah drog sig snabbt undan från Henrik och satt tyst en bit ifrån honom. Hon fick inte fram ett ord. Hon var som bedövad. Henrik sänkte huvudet och Hannah såg de grå stråna vid tinningen i hans annars så mörka hår. Hon stirrade på hans breda brunbrända nacke och de välbekanta bestämda, men ändå vänliga ansiktsdragen. Hannah hade alltid varit stolt över sin pappa. Hon tyckte att han var stilig och klok. Nu betraktade hon honom med tom blick. Henriks ord kom långsamt.
– Du förstår, lantbruket går inte bra. Det finns inte plats för småbönder som oss längre. Numera ska man ha betydligt större gårdar.
– Men kan vi inte köpa fler djur då? sa Hannah med darrande röst. Hon fick anstränga sig för att kunna prata. Munnen var alldeles torr. Det var så ofattbart, som en hemsk ond dröm. ”Det här händer inte. Det händer inte”, tänkte hon om och om igen. Henriks röst avbröt hennes tankar.
– Vi har för lite mark och för liten gård. Vi skulle behöva satsa jättemyeket pengar för att bli så stora som behövs och det är pengar som vi inte har. Även om vi skulle få låna pengar på banken så skulle det inte gå. Jag har räknat på det. Tro mig. Henrik slog uppgivet ut med händerna.
Hannah skrek inombords. ”Jag tänker inte flytta härifrån! Det här är mitt hem! Jag har bott här i hela mitt liv!” Men hon höjde inte rösten mot Henrik. Det hade hon aldrig gjort.
– Jag vill inte flytta, sa hon med låg röst och tårar i ögonen.
– Jag är ledsen Hannah, men vi måste. Vi har inget val.
Hannah skulle aldrig glömma den sista dagen på gården. Huset som varit hennes hem så länge hon kunde minnas var sålt. En ung familj med hästar skulle flytta in så fort lastbilen kört iväg med Henrik och Hannahs möbler. Paret hade en dotter i Hannahs ålder och Hannah hade hatat henne från första ögonblicket. Inte så mycket för vad hon sa och gjorde som för att hon nu skulle få allt detta som varit Hannahs i så många år.
Djuren var sålda. Hannah hade gråtit floder. Hon hade ingen aning om att hon hade så mycket tårar inombords.
Henrik var ute på gården och lastade på det sista. Hannah gick från rum till rum och tog ett tyst farväl. Hon tänkte sorgset att huset såg så märkligt naket ut och var glad över att hon var ensam. Pappa skulle ändå inte förstå. Hon såg sig om i de tomma rummen. Inga gardiner och inga möbler. Ödsligt, tomt och ensamt. Det kändes som om huset också grät, som om det visste att de skulle skiljas åt. Hon lutade huvudet mot väggen i sitt rum och kände den sträva tapeten mot sin kind. Den knallgula tapeten som hon själv hade valt på sin sju-årsdag som en present ifrån pappa. Hon kom ihåg hur de hade hjälpts åt att tapetsera, hur de hade skrattat och busat. Hon såg sprickorna i taket som hon tittat på så många gånger om kvällarna innan hon somnat. Det slitna trägolvet som bar på så många minnen. Nu skulle hon lämna allt och aldrig mer komma tillbaka igen. Hon blev så arg. Det här var inte rättvist.
Hannah tittade ut på syrenen utanför hennes fönster. Den brukade alltid stå i full blom lagom till sommarlovet. Nu var den avlövad, knotig och kal. Hannah visste att hon skulle sakna den också.
Pappa och hon hade varit och tittat på lägenheten de skulle bo i. Det räckte med en blick för att Hannah skulle ha sin dom klar. Hon tyckte det var det tråkigaste ställe hon någonsin sett. Hon hatade det där hemska, mörka, trånga råtthålet. Hon var säker på att hon aldrig skulle kunna trivas där.
Hannah sa ingenting högt, men hon såg hur ledsen Henrik blev när hon bara vände på klacken och gick. Hon var arg på honom. Han visste ju att hon inte ville flytta. Hon tyckte att alltihop var hans fel och att han borde ha ordnat allt. Förtvivlat tänkte hon att hon hatade både honom och lägenheten, men visste innerst inne att hon inte alls tyckte illa om sin pappa, men just nu var det enklast att skylla allt på honom.
Flyttbilen tutade ute på gården. Det var dags. Nu skulle hon börja sitt nya liv – långt borta från Korsnäs.
Den första levande varelse Hannah träffade på i sin nya skola var Bernt, skolans vaktmästare som alltid brukade vara först på plats. Hannah hade kommit tidigt. Hon var nervös och orolig och hade gett sig av hemifrån långt tidigare än vad hon hade behövt. Henrik hade flera gånger erbjudit sig att följa med henne, men Hannah hade vägrat.
– Hur skulle det se ut? Jag kan ju inte komma och hålla dig i handen som någon annan barnunge. Nej, jag går själv.
Hon hade låtit tuff när hon pratade med pappa, men i själva verket var hon nervös. Skolan, som var uppdelad i flera låga tegelbyggnader, var betydligt större än den hon var van vid. Här gick mer än 400 elever. Huset som Hannahs nya klass höll till i var gult och i fönstren hängde färgsprakande välkomnande gardiner, men dörren var låst.
– Hej. Du var tidig du, lilla fröken. Bernt som bar en stege över axeln, sträckte fram näven mot Hannah.
– Hej, jag heter Bernt. Du måste vara ny här?
Hannah tog hans hand och presenterade sig. Bernt visslade glatt.
– Kom, jag ska visa dig runt.
Bernt var en vänlig man som trivdes med sitt arbete på skolan och de flesta eleverna gillade honom. Han var klädd i blå snickarbyxor och rutig skjorta, kläder som Hannah skulle lära sig var hans ”skoluniform”. Bernt var i 50-årsåldern, lång och storväxt och hade ett grått välansat skägg. Hans ögon var vänliga och Hannah fattade genast tycke för honom. Bernt berättade lite för henne om skolan och Hannah kände hur nervositeten släppte för en stund. Den kom dessvärre tillbaka i samma ögonblick som hon stegade in i sitt nya klassrum.
Alla stirrade på henne och den elaka skrattsalvan ekade ut i skolans korridorer och närliggande klassrum. Hannah tyckte det kändes som en evighet innan skratten ebbat ut och fröken kom fram till henne.
– Hej Hannah. Jag heter Christina. Du kan gå och sätta dig längst bak, där finns det en plats. Du får visserligen sitta ensam, men det kan vi inte göra någonting åt. Se så. Hon föste Hannah framför sig som om hon vore ett motsträvigt får och gick sedan snabbt fram till katedern. Hannah tittade på henne när hon med pipig röst bad dem börja med matten. Hannah tänkte på fröken Inger. Hon skulle aldrig ha gjort så mot en ny elev. Tanken på Korsnäs fick det att svida i henne av saknad.
Hannah undrade varför de skrattade så. Var det hennes kläder det var fel på eller vad menade de? Hur kunde det synas att hon kom från landet? Hon hade ju inte direkt någon Lantmännen-keps på huvudet. Hon såg ned på sina mörkblå jeans och sin vita collegetröja. De var fortfarande rena och hela, så det borde inte vara kläderna. Hannah noterade snabbt att det i alla fall var en fördel med att sitta så långt bak. Hon kunde i lugn och ro studera sina klasskamrater.
Hannah hade genast lagt märke till tjejen som satt längst fram och som fått alla att skratta. Hon var högljudd, mycket söt med långt ljust svängande hår och blå ögon. Hon var sminkad och hade svartmålade naglar. Hannah tyckte att det var fult. Hon kände faktiskt ingen i samma ålder, som fick måla sig.
Hon hörde de andra kalla flickan Anna-Karin. Hon såg ut att vara den som bestämde i klassen och alla verkade tycka att hon var häftig.
Hannah hörde hur de två andra tjejerna som satt vid sidan av Anna-Karin hela tiden skrattade högt och ljudligt åt allt hon sa, och funderade på om de skulle kunna bli vänner. Hon hade ju aldrig haft någon riktig tjejkompis förut. Det skulle vara kul, fast hon bestämde sig snabbt för att hon inte ville ha svart nagellack.
Det var ingen som kom fram till henne på rasten. Hannah stod för sig själv en stund, men bestämde sig för att ta första steget. Hon fick väl lov att presentera sig.
De flesta tjejerna i klassen stod i en klunga och fnissade. Hannah gick frimodigt fram till dem.
– Hej, vad gör ni?
De tittade förvånat på henne, överraskade av hennes rättframhet. Anna-Karin var den som snabbast fann sig, med en elak blick på Hannah fräste hon:
– Vem tror du att du är? Är det någon som tilltalat dig, kanske?
Efteråt funderade Hannah på om allt hade utvecklat sig annorlunda om hon hållit tyst. Men hon hade blivit så arg och Hannah var van att säga vad hon tänkte och tyckte. Utan att tänka sig för gav hon Anna-Karin snabbt svar på tal.
– Därifrån jag kommer hör det till god ton att presentera sig. Jag tycker inte jag behöver vänta på att bli tilltalad, sa hon vasst.
Anna-Karins blick uttryckte till en början förvåning, men den övergick snabbt till iskyla. Hon knyckte på nacken och sa:
– Hörru du, din idiot, att du kom från vischan förstod vi på en gång, men du kan väl i alla fall försöka bete dig som folk. Du har lämnat ladugården nu, ditt fån. De andra tjejerna som från början stått osäkra och stirrat började nu beundrande fnissa åt Anna-Karin.
Hannah vägrade att titta bort, vägrade att låta sig förnedras. Hon glodde på Anna-Karin, demonstrativt uppifrån och ned.
– När man ser dig så tror jag att jag är tillbaka i ladugården igen. Du påminner väldigt mycket om en ko vi hade en gång, men hon var så galen så henne skickade vi till slakt. Hannah böjde sig fram mot Anna-Karin och stirrade henne stint in i ögonen samtidigt som hon långsamt uttalade varje ord. Det var alldeles tyst runt de två tjejerna och därför hördes Hannahs avskedsord klart och tydligt av alla.
– Muu, väste hon i ansiktet på Anna-Karin, sedanvände hon snabbt på klacken och gick.
Anna-Karin förlät aldrig Hannah. Även om det inte var någon som nämnde deras samtal högt igen så visste alla att de var ovänner. Hannah fick snabbt lära sig att det i praktiken betydde att hon var osams med hela klassen. Anna-Karin var klassens okrönta drottning. Hannah hade utmanat henne med sin uppstudsighet och det skulle hon straffas för. Hannah gick alltid ensam på rasterna. Hon satt för sig själv i matsalen och på lektionerna. Den enda vän Hannah hade var Bernt, skolvaktmästaren. Hon hälsade ofta på i hans lilla kontor. Där satt hon under rasterna och tittade på när han lagade saker. Ibland fick hon hjälpa till. Om det inte varit för Bernt skulle hon aldrig ha gått till skolan igen. Det var hon övertygad om.
Henrik frågade henne hur det gick i skolan.
– Jättebra, log Hannah och Henrik verkade tro henne. Själva skolarbetet gick bra, till och med strålande. Hon hade ju inte så mycket annat att göra än att läsa läxorna. Christina var en tråkig lärare. Det var alltid oroligt i klassen och ingen hade respekt för henne. Hannah undrade varför Christina var lärare egentligen. Hon verkade inte alls tycka om sitt jobb och tyckte definitivt inte om sina elever. Hannah kände på sig att Christina avskydde hela klassen Hon verkade dessutom nervös och stressad jämt.
Något som Hannah verkligen gillade i skolan var idrottstimmarna. De hade en bra lärare, Roger. Han var i 20-årsåldern, lång som en basketspelare, med mörkt hår och glada ögon. Roger ansträngde sig verkligen för att göra lektionerna roliga och omväxlande. Hannah tyckte mest om friidrott. Roger hade upptäckt att hon var snabb och sporrade henne att träna. Hon vann alla löptävlingar de hade på skolan. Faktum var att hon var så snabb att hon fick tävla med killarna. Det var ingen av de andra tjejerna som hade en chans mot Hannah på löparbanan och de vägrade snart att tävla mot henne.
– Du borde vara med i någon friidrottsförening. Du skulle kunna bli riktigt bra, sa Roger till henne flera gånger. Berömmet värmde, men Hannah kom sig inte för. Hon visste inte hur hon skulle göra och var inte säker på att det var vad hon ville. Hannah älskade att springa, det hade hon alltid gjort, men hon hade inte vetat att hon var bra på det också.
I den förra skolan hade de haft sin klassföreståndare som gymnastiklärare och det var en äldre, tjock tant som mest lät dem leka skeppsbrott eller spela brännboll. Roger var någonting annat. På hans lektioner fick de prova på allt från fotboll till innebandy, basket och styrketräning. Han var alltid entusiastisk och fick alla att känna sig duktiga på något. Han pratade med hela kroppen, viftade, hoppade och pekade för att visa vad han ville. Hannah gillade Roger.
Roger ville att Hannah skulle ställa upp i kommunmästerskapen och tävla för skolan. KM var viktigt, det hade Hannah förstått och hon blev glad när Roger undrade om hon var intresserad.
– Jag är säker på att du kommer att göra bra ifrån dig både på 60 och 800 meter. Jag skulle vilja att du och Rickard Hansson tävlar i löpgrenarna.
Rickard gick i Hannahs parallellklass. Hon kände honom inte, men visste att han också var duktig på att springa. Hon hade sett honom på löparbanan och var nyfiken på om hon kunde slå honom. Hon slog de flesta av killarna, men Rickard hade hon aldrig mött. Det var som om Roger hade läst hennes tankar för nästa lektion log han mot henne och sa:
– Jag har en riktig utmaning för dig idag. Jag tycker det vore roligt att se hur fort du kan springa med riktigt tuff konkurrens så jag bad Rickard komma hit.
Hannah kände hur hennes hjärta slog ett extra slag. Hon skulle få tävla mot Rickard. I samma ögonblick kom han släntrande över idrottsplatsen i blå träningsoverall och svarta Adidas-skor. Rickard hade mörkbrunt ganska långt hår, blå intensiva ögon och en stor skrattgrop i kinden. Han log vänligt mot Hannah.
– Hej, jag har hört talas om dig.
Hannah log tillbaka och slängde tillbaka sitt långa röda hår som hade fallit fram i ansiktet.
– Och jag om dig, sa hon lågt. Han var snyggare än hon hade trott. Nu när han var så nära förstod hon varför han var alla tjejers favorit. Roger avbröt och sa till dem att värma upp ordentligt. Luften var kall och det märktes att vintern närmade sig. Alla löv hade inte fallit av träden, men det var grått och kallt. Löpbanan var hård och gräsmattan fuktig av nattens frost. Hannah och Rickard joggade bredvid varandra. De var båda tysta och lite blyga, men föll snabbt in i varandras löparrytm. Rickard var den som först sa något.
– Hur fort har du egentligen sprungit 60 meter? ville han veta.
– 9, 5 sekunder, svarade Hannah lite stolt.
– Inte så illa för att vara en brud, svarade Rickard och log snett.
– Passa dig du. Hannah boxade lekfullt till honom på armen. Hon gillade Rickard. Han vågade titta henne i ögonen när de pratade med varandra och han verkade inte alls lika barnslig som de andra killarna. Hon tyckte att han var lite lik Erik till sättet.
De sprang ett par uppvärmningsvarv runt planen. Hannah kände hur spänningen steg inom henne. Hon var en utpräglad tävlingsmänniska. Det hade hon inte haft en aning om förut, lika lite som hon vetat att hon var snabb. Hon gillade verkligen att tävla. Mycket var Rogers förtjänst. Han kunde konsten att peppa sina elever. Han var alltid uppmuntrande och glad och fick alla att göra sitt bästa. Roger ropade på dem. Han stod med tidtagaruret i handen.
– Är ni beredda?
Rickard och Hannah nickade.
– Jag går bort till målet och klockar er. Carl sköter starten.
Hannah och Rickard började att klä av sig sina träningsoveraller. De tittade inte på varandra, men det var desto fler som tittade på dem. Hela skolan verkade vara där. Ryktet om deras lopp hade tydligen spritt sig. Hannah försökte låtsas att hon inte hörde kommentarerna.
– Ska Rickard tävla mot en tjej? sa en yngre kille med tydligt förakt i rösten.
– Ja, en rödhårig en till på köpet, sa en annan välbekant röst syrligt. Anna-Karin var där, trots kylan iklädd kort kjol, höga vingliga boots och en tröja som visade magen. Hannah mötte hennes blick. Hon hörde hur Anna-Karin viskade något till de andra tjejerna som stod runt omkring henne. De skrattade högt och tittade åt Hannahs håll. Hannah vände bort huvudet. Hon skulle nog visa dem. Rickard, som hört och sett alltsammans, kom fram till Hannah och viskade lågt.
– Bry dig inte om dem.
Hannah mötte förvånat hans blick. Han var verkligen lik Erik, i alla fall lika snäll.
Hon svarade inte, men lade snabbt handen på hans arm för att tacka. Det verkade som om Rickard förstod.
De började småjogga fram och tillbaka vid startblocken. Hannah kände hur pulsen ökade och glömde snart bort alla andra runt omkring banan. Den brunröda stybben på löparbanan låg framför henne och hon längtade efter att sträcka ut, att mäta sina krafter med Rickard. De ställde sig i startblocken, utan att titta på varandra, båda djupt koncentrerade på kampen som låg framför dem. Startern, en kille från åttan, höjde handen.
– Klara. Färdiga. Spring!
Både Hannah och Rickard formligen exploderade. Rickard var snabbast i starten och fick ett litet försprång, men Hannah var snabbt ikapp honom. De sprang sida vid sida och båda två ansträngde sig till det yttersta. Hannahs ben kändes snart stumma, men hon tvingade sig själv att öka farten ytterligare. Rickard var verkligen snabb. Den snabbaste hon mött. Hon kände blodsmak i munnen och kunde knappt andas, men med en enorm viljeansträngning lyckades hon pressa sig förbi honom, centimeter för centimeter. Rickard svarade och snart sprang de sida vid sida igen. De närmade sig mållinjen i ett rasande tempo. Hannah undrade om hon skulle orka ända fram. Målet kändes oändligt avlägset. Hennes ben var så tunga, så tunga och mållinjen fruktansvärt långt borta. Hon hörde sina egna flåsande andetag och hon såg Roger långt borta, som genom en tunnel. Så här trött hade hon aldrig varit i hela sitt liv. Hon såg Rickard genom ögonvrån. Han såg inte alls sliten ut, utan verkade löpa lätt och ledigt och började dra förbi. Bröstet sved och det pep i luftrören, men Hannah vägrade att ge sig. Hon pressade sig till det yttersta. Det kändes som om bröstkorgen skulle explodera, men hon svarade Rickard. Hon tänkte inte låta honom vinna. Hon ville vara bäst. Sida vid sida passerade de mållinjen.
Hannah ramlade ihop i en hög. Hon fick inte luft. Hela världen snurrade. Hon låg på rygg och tittade upp i himlen. Molnen for runt runt som en skenande karusell. Lång bort ifrån någonstans hörde hon en röst som pratade med henne, men trots att hon verkligen ansträngde sig så lyckades hon inte uppfatta vad rösten sa. Hon tittade på de snurrande molnen igen, blundade och försökte andas lugnt, men det blev bara värre och värre. Hon mådde illa och fick kämpa för att inte spy. Någon talade till henne. Hon försökte lyfta på huvudet, men det kändes som om det vägde flera ton. Men nu kände hon igen rösten. Det var Roger. Han lät orolig. Vad var det med honom? Hade det hänt någonting? Varför lät han så bekymrad? Hannah gjorde allt för att hålla illamåendet i schack.
– Hannah, Hannah! Svara mig. Hur är det med dig?
Hannah öppnade ögonen. Nu såg hon Roger, men han snurrade bara runt, runt. Hon fick lust att skrika åt honom att stå still, men fick inte fram ett ord. I stället vände hon på sig och kräktes. För sent insåg hon att hon spydde på Roger.
Hannah hade aldrig skämts så i hela sitt liv. Inför i stort sett hela skolan spydde hon ned sin favoritlärares skor. Hon önskade att hon kunde gå upp i rök, utplånas från jordens yta. Först var det alldeles tyst omkring henne. Alla stirrade förskräckt, men sedan började någon försiktigt fnissa och snart skrattade alla.
Världen hade slutat snurra för Hannah. Nu när hon hade spytt mådde hon bättre. Hon låg fortfarande ned i gräset, men nu visste hon vad som var upp och vad som var ned. Marken började kännas kall under henne och det smakade pyton i munnen. De andra stod i ring runt omkring henne och tittade ned på henne som jättelika rymdmonster. Hon hörde deras skratt. Högst av alla skrattade Anna-Karin. Hannah klarade inte av att se på vare sig Roger eller Richard som stod bredvid henne. Hon låg i stället tyst och tittade ned i gräset och skämdes. Varje skratt träffade henne som piskslag. Hannah kände att hon var nära att börja gråta. Rogers arga röst stoppade skratten.
– Sluta! röt han.
Det blev snabbt alldeles tyst omkring dem.
– Försvinn! Gå härifrån allihop, sa han ilsket. Hannah visste inte om han var arg på henne också och vågade inte titta upp. Hon såg hur det ena paret fötter efter det andra försvann ur sikte. Plötsligt kände hon Rogers armar runt sina axlar.
– Orkar du resa dig? sa han vänligt. Hon nickade och försökte ställa sig upp, men vinglade till. Roger högg tag i henne igen. Han verkade inte alls bry sig om sina förstörda skor. Hannah kände den beska, äckliga smaken i munnen, lukten som stod omkring henne och håret som i testar klibbade sig runt ansiktet. Hon var nära att börja gråta igen, men det var som om Roger läst hennes tankar.
– Bry dig inte om mina skor. De går att tvätta. De har varit med om värre saker, sa han med ett snett leende och ledde henne till omklädningsrummet. Hannah började känna sig lite bättre. Järnbandet över bröstet hade släppt och även om benen var darriga så bar de henne framåt. Plötsligt upptäckte Hannah att Richard också var kvar. Han gick på andra sidan om henne, med sin och hennes träningsoverall över armen. Han var rödflammig i ansiktet och hade vita ringar av ansträngning runt ögonen. Hans mörka kalufs var också blöt av svett. Vid åsynen av Rickard slog det Hannah. Hon stannade tvärt upp:
– Vem vann egentligen?
Roger och Richard började skratta. Hannah tittade oförstående på dem. Hon förstod inte vad det var som var så roligt, men deras skratt var vänliga och de log mot henne.
– Du förstås, Hannah. Du vann!
Efter loppet blev allt bara värre. Mycket värre. Hon var totalt utfrusen. Ingen pratade med henne utom Richard som då och då kom fram och småpratade. Alla andra låtsades för det mesta att hon inte fanns. Om någon, någon gång överhuvudtaget tilltalade henne så var det något elakt de sa. Anna-Karin tog alla chanser att förömjuka henne, och Hannah hittade ofta konstiga saker i sin skolväska; toapapper, bruna gamla bananer, äppelskruttar och elaka lappar.
Hannah tillbringade numera alla raster hos Bernt. Hon vågade inte vara ute på skolgården eftersom hon visste att de skulle ge sig på henne igen. Hon hade bestämt sig för att inte bry sig om dem, att inte låta sig bli sårad, men det var inte lätt. Hannah längtade hem. Hem till gården, Erik och den gamla vanliga skolan.
Det slutgiltiga slaget kom då varje klass skulle utse en representant som skulle tävla i kommunmästerskapen i friidrott. Alla visste att Hannah var snabbast. Loppet mot Richard hade visat att hon dessutom var en riktig kämpe, men det hjälpte inte. Reglerna var sådana att varje klass själva fick utse två deltagare. En kille och en tjej skulle väljas. Tanken med det var att inte bara de bästa, de duktigaste i idrott skulle tävla utan att alla skulle få vara med. Trots det brukade idrottslärarens ord väga tungt och alla visste att Roger ville att Hannah skulle vara en av de tävlande. För även om det var meningen att alla skulle få chansen, så ville ju varje skola skicka någon som hade möjlighet att vinna.
– Tänk på att de elever vi väljer ska representera vår skola, manade fröken Christina samtidigt som hon bad eleverna att på en lapp skriva ned de två personer som skulle få vara med och tävla för klass 7e.