SAGA Egmont
King of Sunset i USA
Copyright © 2006, 2017 Ulrika Ekblom og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S
All rights reserved
ISBN: 9788711739099
1. e-bogsudgave, 2017
Format: EPUB 2.0
Denne bog er beskyttet af lov om ophavsret. Kopiering til andet end personlig brug må kun ske efter aftale med Lindhardt og Ringhof samt forfatter.
lindhardtogringhof.dk
Lindhardt og Ringhof Forlag A/S, et selskab i Egmont
Den stora, muskulösa hingsten högg vilt omkring sig. Hans ögon blixtrade och alla i stallet höll sig på behörigt avstånd.
– Jösses, idag är han verkligen helvild. Vi får hoppas att han använder den där ilskan till att gå ut och vinna loppet, sa Peter och såg bekymrad ut.
King of Sunset var i toppform. Det kunde ingen ta miste på. Hans röda hårrem blänkte och under huden spelade musklerna. Hingsten slängde sig fram och tillbaka på gången och slog med både bak- och frambenen. De som kände Sunset, visste att hans aggressivitet också var ett tecken på att han verkligen var i bästa tänkbara kondition. Ilskan var dock ett problem. Om bara tjugo minuter skulle Sunset starta och han skulle möta några av Sveriges bästa travhästar. Problemet var att han inte var färdigselad. Ingen i stallet vågade ens försöka.
– Herregud, måtte Martina komma snart, stönade Anders Nilsson, Sunsets ägare.
I samma ögonblick slogs stalldörren upp och en rödblommig och andfådd Martina kom inrusande. Hennes mörka långa hår stod på ända i ett enda virrvarr av lockar och det syntes lång väg hur stressad hon var.
– Det var en sån kö i stallshopen. Jag fick vänta så himla länge innan det blev min tur, men här är i alla fall benlindorna, sa hon och samtidigt som hon pratade gick hon raskt fram till Sunset.
När hingsten hörde hennes röst lugnade han omedelbart ned sig. Martina gick rakt fram till honom, la en hand på hans hals och började småprata. Sunset slappnade av på en gång och började uppfordrande puffa på Martinas ficka.
– Nej, du får inget äpple nu. Du ska ju snart starta, sa Martina småskrattande och sköt undan hans nos.
Förvandlingen var så total. Den förut så arga och upprörda hingsten var plötsligt snäll som ett nyfött lamm. Peter och Anders som sett den här förändringen hundratals gånger var vana vid den, men de kunde aldrig sluta att förvånas. Kontakten mellan den lilla späda flickan och den stora bevisligen farliga hästen var unik. De hade funnit varandra från första dagen och Martina var den enda som hade King of Sunsets fulla förtroende.
– Nej, nu kan vi inte stå här och kela, sa Martina och gav Sunset en lätt dask på bringan. Snart ska du vara ute på banan. Hon lindade raskt om Sunsets framben med de nya benlindorna och tog sedan itu med att sätta på honom huvudlaget.
– Varför har ni inte gjort honom färdig, sa Martina och tittade på Peter, Sunsets tränare.
– Njaej, jo, ja vi hade väl tänkt det, men det hade inte Sunset, sa Peter och log ett snett leende. Martina skrattande, ett glatt, smittande skratt.
– Har du busat med dem, Sunset, sa hon till hingsten som stod blickstilla bakom henne och lyssnade.
– Jo, det kan man kanske säga, sa Anders och log glatt.
Den lite udda, trion Anders, Peter och Martina, kände varandra väl vid det här laget. De hade svetsats samman under åren med Sunset, och de visste precis var de hade varandra. De var vänner, med en ömsesidig respekt för varandras kunnande.
Peter tränade Sunset och var numera också den som körde honom i alla hans lopp. Peter hade arbetat i många år med hästar och ansågs vara en av de skickligaste hästkarlarna i landet. Han var en lång, magerlagd karl med vänligt utseende, en man som både såg snäll ut och som också verkligen var det.
Peter fick alltid såväl människor som hästar att göra sitt bästa.
Han var pedantisk, stundtals sträng och hård, men alltid rättvis.
Anders ägde hingsten och var oerhört engagerad i såväl träning som tävling. Sunset stod hemma på hans gård och hingsten hade i dubbel bemärkelse förvandlat den forne industripampens liv. Numera la Anders inte alls ned lika mycket tid i affärsvärlden som förr. Nu var hans son Robin och hästarna viktigare. Anders var en elegant man, gick oftast klädd i kostym och trivdes bakom mörka solglasögon. Han hade pondus och en naturlig självsäkerhet som fått många affärskontrakt att hamna på just hans skrivbord.
Martina var en till synes vanlig skoltjej klädd i jeans och bylsiga tröjor, men med en medfödd talang att handskas med hästar. Hennes lugna sätt smittade av sig och hennes förmåga att hantera hästar var något naturligt och självklart. En förmåga som inte går att träna upp. Den bara fanns där och det är få förunnat att ha den.
Det mest utmärkande i Martinas utseende var hennes klarblå ögon som aldrig vek undan. Hon hade stort burrigt hår, men kunde inte beskrivas som snygg i egentlig bemärkelse. Hon var snarare söt utan att för den skull vara alldaglig.
– Till start. Alla hästar i lopp fem, kallas till start.
Speakerns röst ljöd genom stallet och fick alla att sätta fart. Nu gällde det. Skulle Sunset klara det här sällskapet? Det var många bra hästar i startfältet. Peter tog på sig sin hjälm, sina handskar och drog ned glasögonen. I samma ögonblick började Sunset hugga omkring sig igen och slå irriterat med frambenen. Han visste vad som var på gång. Nu var han laddad. I full karriär lämnade han stallet.
King of Sunset kom instormande på banan som en furie. Peter låg bakåt i sulkyn och drog allt vad han orkade i tömmarna. Normalt brukade Sunset uppföra sig exemplariskt framför sulkyn, men idag var han på ett fruktansvärt humör. Peter hoppades att det betydde att hingsten var pigg på att tävla och att han skulle ge allt på banan. Men säker var han inte. Det kunde man aldrig vara vad det gällde King of Sunset. Han hade ett huvud för sig själv.
Samtidigt på VIP-läktarna iakttog två välklädda äldre herrar Sunsets framfart på banan.
– Han ser ju nästan oregerlig ut, sa den ene mannen på bred amerikanska.
– Ja, han verkar springa lite som han vill, men håll med om att han är vacker att se på, svarade den andre mannen, också han amerikan.
– Ja, vi får väl se om han lever upp till sitt rykte. Vi har ju trots allt åkt långt enbart för den hästens skull.
– Lugn, du kommer inte att bli besviken.
När Sunset och Peter passerade förbi åskådarläktarna började publiken applådera. Peter märkte hur Sunset sträckte på sig lite extra. Hans steg blev mer fjädrande och han lyfte upp både huvud och svans, för att riktigt visa upp sig i hela sin glans. Den röda hårremmen blänkte i solskenet och den lingula mannen fladdrade i vinden. Sunset var en bild av skönhet och applåderna ökade och ökade. Sunset älskade applåderna och publiken älskade honom.
”Han är som en artist”, tänkte Peter och kunde inte låta bli att imponeras av hingstens uppförande.
Men det fanns en artist till på banan och det var det lilla eleganta stoet Lucky Girl. Sunset och hon hade mötts i åtskilliga lopp och det var alltid lika jämnt och spännande. Lucky Girl var liksom Sunset en kämpe. En häst som alltid ville vinna.
Peter tittade på Lucky Girl och såg att hon också verkade vara i fin form. Han förstod att Lucky Girl, idag som de flesta andra dagar, skulle ge Sunset en tuff match.
Det skulle visa sig att Peter för en gång skull hade fel.
Starten går och Sunset fomligen kastar sig till ledning. Han vräker sig fram och travar ursinnigt mot en säker tätposition. De andra hästarna har inte en chans att hänga med i hans rasande tempo. Lucky Girl kämpar tappert, men hon fick en dålig start och ser inte ut att kunna hota Sunset.
Peter tittar bakåt och ser att de håller på att lämna det övriga fältet bakom sig. Han försöker hålla in Sunset. Deras ledning är säker och Peter tycker det verkar onödigt att Sunset ska gå för fullt från start till mål om han inte behöver. Sunset delar inte den uppfattningen. Han bara ökar farten och bryr sig inte om Peters försök att lugna honom. Alla i publiken inser att det här går fort. Sunset travar i ett fruktansvärt tempo, men ändå ser det så lätt och obesvärat ut. Han flyger fram över banan och Peter förvandlades till en obetydlig ”stand-in”. Sunset sköter det här loppet själv. Han är helt utan motståndare. Peter tittar på sin klocka och flämtar till.
”Det här är världsrekordfart”, hinner han tänka innan Sunset lägger in ytterligare en växel och ökar tempot igen.
De båda amerikanerna tittar på varandra, på hästen på banan och på klockan. De tittar på varandra igen och ser ut som matadorerna i sagan om tjuren Ferdinand, när de unisont säger:
– Honom ska vi ha.
Martina stod i stallet och ryktade Sunset. Han älskade att bli ryktad och njöt av varje tag med borsten. Han stod alldeles stilla och var fullkomligt avslappnad.
Martina hade precis släppt ut de andra hästarna i hagen. Det var en vacker dag, solen sken, fåglarna kvittrade och luften var hög och klar. Martina kände sig nöjd med livet. Hon undrade om någon kunde vara lyckligare än hon. Hon fick syssla med det som betydde mest av allt för henne – hästar. Hon hade världens bästa pojkvän i Robin och världens goaste passhäst i Sunset. Ute i hagen lekte Sunsets förstfödda tillsammans med sin mamma Smulan. Han hade inget namn ännu, men Martina tyckte han var vacker som en dag. Hon funderade ofta på ett passande namn till honom och diskussionerna mellan henne och Peter var stundom högljudda. De ville båda att han skulle heta någonting med Sunset efter pappa, men där slutade deras enighet. Martina misstänkte att fölungen skulle förbli odöpt och få kallas ”fölis” hela livet. ”Fölis Sunset”, kanske”, tänkte hon och log.
Hon fantiserade ofta om vad det skulle bli av ”fölis”. Alla hoppades förstås att han skulle bli lika snabb som pappa. Han var visserligen lik Sunset utseendemässigt, men han hade Smulans vänliga temperament. Om det var en fördel eller nackdel, visste de inte riktigt ännu. Det skulle tiden få utvisa.
Anders gård var välskött. Hagarna var stora och lummiga av grönska. Gården låg i utkanten av Karlstad i ett naturskönt område, nära en sjö. Det var inte mitt ute i skogen, men det var långt till närmaste granne. Boningshuset var ett gammalt, vackert, vitt stenhus. Stallet var stort och luftigt och alla hästarna hade varsin rejält tilltagen box. Hela stallet präglades av ordning och reda. Här låg verkligen var sak på sin plats. Peter var noga med sådant och Martina hade blivit upplärd av honom. Det var inte så många hästar i stallet just nu. Sunset, Smulan, Mirakel och ”fölis” var de enda, trots att det fanns plats för många fler.
Mirakel var en liten hingstunge, som Smulan också var mamma till. Mirakel var ett år nu och tyckte själv att han var en fullvärdig hingst. Han var kaxig som få och inte rädd för någon. Han var fortfarande väldigt oproportionerlig. Benen var långa som sparrisstjälkar och baken högre än manken, men det syntes att han skulle bli vacker. Han var mörkt brun, med en liten stjärn i pannan. Huvudet var vackert och välformat och stjärnan blev liksom pricken över i:et.
Martina var väldigt förtjust i Mirakel. Han var en liten kämpe. Två gånger hade han nästan dött men klarat sig i sista sekunden. Det var därför de hade döpt honom till Mirakel. Han var inte stor, men tuff och självsäker och hade ett lugnt sätt som tilltalade Martina. Snart skulle de börja köra in honom. Martina tyckte det skulle bli roligt. Hon hade aldrig varit med och kört in en unghäst förut och såg fram emot att få lära sig hur man gjorde. Hon trodde att Mirakel skulle må bra av det också. ”Han behöver ha lite annat att tänka på, än att utmana Sunset på slagsmål varje dag”, tänkte Martina.